pernillastankar

Strax innan vi åkte på semester sprang jag på ett pocketställ i affären, omslaget tilltalade mig, rubriken blev avgörande! Den fick åka ner i matkorgen.

 

 

Jag läser alltid epilogen först och det gjorde jag också i bilen mot Linköping.

" Livet handlar för mig om hur mycket kärlek vi ger och tar och hur mycket vi vågar öppna oss inför varandra. Allt vi har är här och nu. Och jag vill njuta av varje dag, inte vänta till nästa helg, nästa semester eller nästa år. Jag tar tillvara på stunden, mycket mer än tidigare och jag ger mig själv tid för mina egna behov. Därför har jag börjat göra sker som jag aldrig tidigare skulle ha gjort. Jag anmälde mig till exempel till en sambakurs, trots att jag egentligen var rädd för att träffa nya människor och för att använda kroppen.

Något annat som fyller mig med liv och glädje är att måla. Jag använder färgerna för att få utlopp för känslor. Jag är ingen konstnär, behärskar egentligen inte att måla. Men jag älskar att använda händerna och att bli kladdig."

 

Jag blev lite chockad när jag läste dessa orden, det skulle kunna vara mina egna. Det berörde mig så djupt och jag ville bara börja gråta. Bestämde mig för att denna läser jag när jag kommer hem igen.

Det är så starkt för mig när andra kan sätta ord på sina känslor så att jag kan känna personens känsla. Det är en gåva jag önska att jag hade!

Sedan jag läste om hennes utmaning om sambakursen har jag funderat fram och tillbaka på vad är min "sambakurs", har kommit framtill att det får tiden utvisa, inget ska stressas fram, utan kommer naturligt.

Men just när jag läser epilogen igen (säkert 15 gången) inser jag att mina kommande studier är min sambakurs. Hon hoppa när hon gick på sin sambakurs och jag hoppa när jag valde att avsluta min anställning och börja plugga.

Skillnaden på mig och författaren är att hon förlorade sin sambo i tsunamin och jag min Ville i magen, sorgen är densamma.

 

Tack bloggen och boken, det här är häftigt, ni hjälper mig framåt!

 

Puss och Kram