Måndag
För att summera dagen har den varit väldigt bra. Hunnit med endel men framför har jag varit en närvarande mamma som inte var stressad en massa.
Inget mer spännande än så. Den stora skillnaden från de sämre dagarna kom jag just på var det var! Det har inte malt i mitt huvud, den där filmen jag talat om endel har inte gått repeat idag.
Skönt och välbehövligt.
Imorgon blir det kylskåps rensning och storhandling, oj vad glammigt! Eller hur!
Pernilla
Söndag och massa babbel
Helgen går mot sitt slut och jag hoppas att nästa vecka innebär endel träning, lekdejter och en mindre tårögd mamma.
Men jag tror det blir så, känner att tårarna har nog behövts flöda. Känner mig så mycket lättare! Jag har även varit några gånger på kyrkogården denna veckan och pussar på hans lilla namnbricka, kastat slängpussar till himlen och gått min vanliga runda på kyrkogården. Det är så skönt att vara där, få prata med alla jag vill prata med där. Annorlunda men viktigt för mig.
Nu ska jag lägga fötterna i soffan och kolla film med mannen!
Ta hand om er!
Pernilla
Styrkan gör mig ibland illa
Jag har ofta fått höra att jag är väldigt stark och att jag är en kämpe. Jo, det kan jag identifiera mig med men jag har inte så mycket val. Jag kunde inte och kan än idag inte bara lägga mig ner och inte resa mig upp igen. Vi har barn, hus, arbete, studier, hundar och annat som måste fungera i livet. Jag är en jävel på att bita ihop och ha en inre konflikt med mig själv. Funkar inte det börjar jag tokstäda. Det känns så mycket bättre då!
Men denna gången bit jag ihop förmycket, förlänge.
Det var skönt att få skriva om det här och resultatet är att nu i antal dagar mår jag väldigt mycket bättre.
Jag måste lära mig att inte alltid vara stark och bita ihop och kommunicera mer med min man!
Kommunication, baby!
Pernilla
Julen och saknaden
För er som är nya tillkomma läsare vill jag ännu en gång poientera att i min blogg utkanalyserar jag min saknad och sorg. Det innebär att tidvis är innehållet svart och ibland väldigt ljus och härlig.
Och just nu efter den "lyckliga" julen är den jävligt mörk även fast jag anstränger mig att för att det inte ska lysa igenom. Jag vill inte vara till besvär eller att någon ska känna sig obekväm i mitt sällskap. Det innebär inte att jag inte vill prat om Ville eller saknaden, det gör jag gärna för det hjälper mig. Däremot upplever jag själv att jag lätt blir väldigt djup och att många har svårt aft förstå hur jag tänker. Det är då jag önskar att jag kunde öppna upp min hjärna så att ni hade kunnat se och förstå hur min tankegång är, hur många diskussioner jag STÄNDIGT för med mig själv. Även så att ni hade kunnat se vilka bilder jag har i huvudet, filmen som rullas om och om igen. Ljuden, dofterna i näsan.
Ja, just nu har jag ett jävligt stort håll i mitt hjärta.
Jag saknar honom så enormt mycket, det gör så otroligt ont!
Tårarna tycks aldrig ta slut.
Jag saknar dig, Älskling,
Pernilla
Jul, nyår, sorg och bitterhet
Julen!
Visst tänker du på glädje, kärlek, god mat, julklappar mm!
Jag önska att jag kände det samma. Men trots det har julen i det skånska huset varit bra. Eller kanske inte julen isäg men ledigheten. Vi behövde den så ofantligt mycket i detta huset! Samuel behövde paus från skolan och alla krav, Magnus behövde vila från den hetsiga julhandeln, Ossian behövde se sin pappa och jag behövde hjälp med allt här hemma, jag behövde andas och sova! Vi behövde varandra.
Trots det är det förjävligt att besöka kyrkogården på julafton. Att ha en stor jävla fett klump i magen minst två veckor innan jul. Bita ihop, gråta och torka tårar i diskhandduken. Vi fattas honom, min bebis som nu är en pojk!
Helst hade jag velat att fly på semester men killarnas måste få fira jul, hör barndomen till.
Sen får jag få dagar att andas lite, sen kommer nyår. Nyår, när allt ska vara så otroligt checkt och alla är så otroligt lyckliga! En dag! Kom igen! Resten av året då! Finns så mycket mer som även det är värt att fira.....
Jag vet, allt känns lite bittert! Ja, och så får det lov att vara för det är bara vi vuxna i min närhet som vet att jag tycker att julen är tuff. Mina barn de är lyckligt ovetande och ska så förbli. Jag biter ihop.
Det är en liten del av året jag känner såhär, tänk om världen hade tänkt liknande om resten av året som de bubblar kring jul och nyår..... Så härligt det skulle vara!
Pernilla
Känslor, känslor, känslor
Jag tror att redan som ett litet spädbarn var jag fylld med känslor. Eller kommer de med tiden?
Kanske både och men att jag är en känsloperson det är en iallafall en stor del av min personlighet. Så långt är jag på det klara.
Min kbttant försökte få mig att förstå att du kan inte göra alla dagens bestyr med känslor. Men, jo det går! Men framför hur gör man när man inte gör det?
Men jag kan nu se en skillnad när det kommer till känslor. Ledsna känslor, glada känslor. Att leva med dem och hur de påverkar mitt liv.
Just nu mår jag bra, därav kan jag hantera mina känslor på ett sätt. Lite lättare, det vet jag inte men jag väljer att inte räfsa så djupt i känslorna.
Men tro inte att jag är helt känslokall nu, jag gråter till massa tex idag (fredag) har jag gråtigt när Idol Mollie sjöng Purpel rain, åh, så vackert!
Jag grät också när jag körde hem från dagens träningspass. Kände mig så klumpig, ful och tung trots att jag gjorde skit övningen. Jag skulle kunna skit i övningen och bryta ihop där, men nä! Aldrig att min övervikt ska stoppa/hindra mig.
Ni ser, jag kan inte gör något utan känslor! Har kbttanten fel eller är det jag?!
Matchen blir oavgjord!
Vem vore jag utan känslor?!
Inte, Pernilla Cecilia Marie Rosengren, iallafall..
Pernilla
Sorgen formas om
Sedan Ossian kom till oss har det för mig blivit väldigt tydligt vad vi har gått förlorat med Ville. Klart har jag förstått vissa delar men nu är det verkligen svart på vitt.
Tex. Första gången jag fick se Ossians ögon. De var öppna och levande. Så jävla magiskt!
Första Syskonfotograferingen, Samuel hade gamla matrester på kinden så ni förstår enkelheten i arrangemanget. Men jag var så oerhört ledsen för att jag inte äns fick ett foto tillsammans med Samuel och Ville men nu har jag fått det där foto på pojkarna men en fattas!
Ossians första leende blev också en påminnelse av vad vi inte fått uppleva med Ville. Men framför allt personligheten! Hade Ville varit den buse som han var i magen?! Jag tror det och finner tröst i det.
Ni ska veta att jag har fått endel annorlunda kommentarer: nu har ni väl glömt det där tråkiga som hände!?
Det där tråkiga är mitt barn och han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta ❤️
Pernilla
Tid för reflektion
Så har lite mer än 2 månader gått sedan Ossian kom till världen och många tankar har fladdrat i mitt huvud. Dags att skriva ner delar av dem här på bloggen!
1, Att prata om barn i pluralform!
Jag tror att det är oerhört svårt för er att förstå detta men att säga barnen istället för barnet känns så otroligt magiskt, fortfarande! Och ja, vi var har haft 2 barn innan Ossian kom till världen men det är i vardags situtioner då vi använder barnen. Tex sa jag förra veckan till Magnus: Om du tar barnen så åker jag till affären.
Det känns så härligt, underbart, tokigt att det är vi som har kommit hit!
<3 Barnen <3
2, Köra min efterlängtade Urban Jungel
Som jag har suktat efter denna fina kärran! Jag har provkört och klämt på den så många gånger och nu har jag äntligen ett behov utav den!
3, Öppna bebisklädlådan utan en klump i magen och tårar rinnande längst med kinden
Varje morgon när jag öppnade denna låda för att ta nya kläder till Ossian känns det väldigt härligt. Då pratar vi en en klädlåda!
4, Klä Ossian i Villes tilltänkta kläder
Jag har väldigt många gånger sagt att nästa bebis kommer aldrig bära de kläderna. Jag var så bergsäker på det. Men här och nu känns det så självklart och framför allt fint. Jag får nämligen en sådär bra känsla i kroppen varje gång Ossian bär några av dessa plagg. Jag tror att Ville är nöjd med att lillebrossan använder hans kläder
Men framför allt jag vågade! Jag trotsade mina egna tankar!
Det kommer mer kära människor där ute i cybervärlden
Pernilla
Ville, 2 år senare
Grattis vår älskade Ville ♡PussMammaSnacketanten
Så kallar vi min samtalsterapeut! Inte kurator för det förknippar Samuel direkt med att jag gråter, att livet gör ont och att han måste "ta sin roll" vilket innebär att han ska trösta mig och hålla koll på mig. Det är absolut inget vi ber om utan han tar den rollen själv. En alldelse för stor roll för ett barn!
Jag går mest till snacketanten för att underhålla, utvärdera och få lite tips på livets väg. Vägledning helt enkelt. Idag var det dax igen att ses efter 2 månader på egna ben. Det gick fint, men det är det där med självkänsla.
Det är så svårt. Jag förstår inte varför jag på vissa plan kan känna att jag inte duger som jag är, men jag blir bättre och jobbar med det. Åldern har sin fördel, 30 år så mycket bättre än 20! Tänk så bra 35 och 40 måste vara.....
I problemlösning ingår flera aspekter som var för sig är viktiga men som tillsammans bildar den process som för tänkandet framåt.
Jag kan inte säga det bättre själv! När jag läser detta sitter jag och nickar på mitt huvud, precis så är det. Det för tänkandet framåt. Eftersom jag vill tro att det finns en lösning på de flesta problemen tex min självkänsla är detta citatet motsvarigheten till många andras favorit citat "carpe diem".
Sen att citatet är taget ur en bok som handlar om matematik, det behöver inte jag bry mig om :)
Pernilla
Om sanningen ska fram
Bakom "underbart" "härligt" har det väldigt länge gömts mörka tankar, tårar i mängder, stress, sömnsvårigheter, isolering från omvärlden och utmattning. Min tanke var att under sommarlovet skulle detta bli bättre och jag skulle må bra igen. Men det har blivit värre och kurvan har dalat lite lätt sedan innan jul och nu lutar den nästan spik rak ner åt.
Så kan jag och min familj inte ha det, insåg jag för ca 1 vecka sedan. Jag berättade, lättade på mitt hjärta.
Sedan dess har jag varit på vårdcentralen och ska nu få träffa en kbt-teraput, en människa som ska lära mig tänka annorlunda när demonerna kommer. Kan hon lära mig leva igen?
Jag vill bara börja leva igen, jag vill kunna le ett äkta leende, jag vill kunna känna glädje.
Jag måste även sänka mina krav på mig själv och prioritera om.
Om jag ska kunna må bra igen, måste mitt fokus ligga där och inte på att: bli gravid (även om önskan är obeskrivlig), plugga en massa, vara check och glad, snygg, träna mer, ha ett välstädat hem.
Jag ska istället: leva i nuet och prioritera min familj, umgås med fler vänner (nära och nya) och försöka känna glädje.
När jag var i tonåren läste jag alltid horoskop men med tiden och efter Villes bortgång har jag enbart upplevt det som strunt! Jag menar att kan det verkligen finnas onaturliga saker som kan påverka hur jag är som person och om det nu gör det så undrar jag vad det jävlen tänkte den 3 mars 2012!
Precis innan vi for till Torekov bröt jag ihop hos mina föräldrar och medgav min situation och det var så skönt att då få åka till en campingplats och vara lite anonym. På vägen dit köpte jag en skvallertidning, jag läste blad efter blad men i vanlig ordning hoppade jag över horoskopen. Men jag lockades dit ändå:
Fiskarna
Säg som det är (det står till och med det med feta bokstäver!)
Nu hoppas du på andras peppning i en tuff situation och då gäller det att vara tydlig och prata klarspråk med de inblandade. Våga be om precis det du behöver.
Du lyckas med: Närliggande mål.
Undvik: Negativt tänkande.
Där satt den, eller vad säger ni!?
Det är det jag måste, tala i klar språk: jag behöver se er mer mina vänner, det behöver inte vara så avancerat och förbokat en massa innan. Ringa och höra om vi ska ta en kaffe i Höganäs eller what ever. Jag behöver komma ut från denna hålan och vara bland folk.
Jag tror aldrig jag har sagt det men när jag umgås med er glömmer jag allt det jobbiga för tillfället och kan faktiskt le. Ni ger mig energi och jag behöver er!
Puss och Kram
Pernilla
Fundering
Som jag många gånger tidigare har bloggat om är jag en grubblare/tänkare/malare eller vad ni nu vill kalla det och just nu funderar jag på följande.
Ganska omgående efter vi förlorat Ville, så upplevde jag ett stark behov av att prata med många om fosterrörelser, att leva med sorg mm. Detta behovet har nu tagit en lite annan riktning, eller kankse inte....Jag funderar på att erbjuda den lokala tidningen att skriva om vår älskade ängel ENBART för att uppmärksamma alla blivande föräldrar på att uppmärksamma mindre fosterrörelser. INGEN har någon gång nämnt detta för mig och jag upplever att det är något som sjukvården i allmännhet är dåliga på att prata om. Det är inte farligt att prata om, men väldigt skrämmande att nämna vid ord, plötslig spädbarnsdöd.
Det som får mig att tveka inför mitt deltagande är att läsarna inte ska förstå mitt syfte och att förlossningen i Helsingborg ska smuts kastas och det är verkligen det sista jag vill, de har gjort allt för oss och gör fortfarande 1,5 år efter Villes död.
Jag vet inte helt enkelt. Vem vet den lokala tidningen är kanske inte äns är intresserad.
Jag suger på denna karamellen ett tag till,, helt enkelt.
Puss och kram
Pernilla
Ville
När jag är ensam kommer dem smygandes, tankarna. I bilen, på bussen, på tåget. Dem är svåra att stoppa.
I bilen mellan Malmö och Helsingborg härom dagen kom det en minnesbild av när vi var i Kungsbacka hos Fam Toft, som tog oss under sina vingar endast två veckor efter Villes bortgång. Dofter, ljud, kärlek och de många tårarna jag grät när jag skulle lämna dem. Bara vid tanken på det gråter jag. Jag finns hur jävla ont det gjorde och egentligen ville jag bara sitta i deras soffa och luta mitt huvud mot deras trygga axlar.
Jag hade inte orken till något.
Tänk hur långt vi har kommit hela familjen sedan dess.
Vet ni att jag fortfrande kan känna doften av Ville <3 tack lilleman<3
Doften från bb har jag förlorat men minnen ligger mig varmt om hjärtat.
För ca 1 vecka sedan pratde vi i skolan om varför vi undanhåller sanningar från barn, då leken är deras sett att bearbeta verkligheten. Jag fick då möjlighet att berätta vår historia om lilla Ville, det kändes så fint. Att få benämna honom vid namn och tala om att han är endel av vår familj. Jag hoppas de fick ett annat perspektiv på frågan efter min personliga berättelse och jag upplevde att många blev berörda och det visade sig att det var inte bara jag som var änglaförälder i rummet.
Det är detta jag har velat föra vidare med Ville, att prata om fosterrörelser, om spädbarnsdöd, om kärlek och att livet går vidare men det sätter stora ärr. Jag vill hjälpa andra som varit med om liknande öde.
Jag sträcker ut en hand och dem som vill kan grepa den.
Puss och Kram
Pernilla
Dagen
Jag knyter ihop min dag och konstaterar att det har varit en bra dag.
En dag med skratt, mina kurs vänner i skolan är så goa. Det är bara få som vet hur jag egentligen mår i skolan och det skönt att i skolan kan jag ha min fasad eller som jag ser det, här måste jag hålla inne mina tårar och bjuda på mig själv.
Det är övning för hur det för alltid ska vara i framtiden.
Ni kan tycka att jag borde öva här hemma och ja, jag håller med er. Men här är jag trygg, min fristad. Jag har väldigt svårt att låtsas inför de jag verkligen älskar.
Imorgon är det egenstudier och jag ska bena upp vad skolan förväntar sig av mig i denna kursen. Lite tvätt där emellan och sen ska jag hämtar Samuel asap!
Jag håller tummarna att morgon dagen blir lika bra som idag <3
Puss & kram
Pernilla
Nyanser av grått
Ja, tyvärr känns det så nu. Grått i själen.
Den härliga fina solen gör sitt bästa för att pigga upp mig och idag har den lyckats. Det har varit en rolig dag i skolan med ny kurs, den sista på detta läsåret sedan är mitt första år redan gjort!
Dagen har till och med bjudit på en del skratt och jag känner hur det värmer i hela kroppen när det verkligen kommer ett skratt från mitt hjärtat.
Det är väldigt mycket jag vill skriva men vet inte riktigt hur jag ska få det ur mig.
Menigar som jag tidiagre bara tyckte var fina från Samuel gör mig så oerhört ledsen: Mamma, jag saknar Ville, eller jag vill inte åka iväg ensam jag vill ha någon med mig.
Det gör så jävla ont och jag kämpar för att inte visa Samuel mina tårar för hans skull, hans axlar är redan tunga som de är. En 4,5 åring ska inte behöva träffa sin lillebror och genast säga farväl eller begrava sin lillebror och vinka till honom när stjärnorna är framme.
Jag är så oerhört ledsen för allt som har hänt de senaste året.
Puss och Kram
Pernilla
1 år sedan livet tog en annan vändning
Ändrad plan
Idag var det tänkt att jag skulle promenera med Anna nu på kvällen men Magnus har enorm tandvärk och huvudvärk så jag stannar självklart hemma och leker med Samme.
Efter tre tidiga morrnar i Malmö kan jag i morgon sova ända till 6.30, det låter tidigt eller hur men det är bättre än 5.00.
Efter skolan idag gick jag loss i huset, dvs en ordentlig städning. Härligt!
Från ingenstans kom tårarna. Eller ja, jag torka av kortet på Ville och studera alla detaljer på honom. Så fin han var!
Det är bara att kämpa vidare.
Puss & kram
Pernilla
Massage och tankar
Jag försöker att varva ner inför vår kommande spa helg. Med det i tanken åkte jag på en massage. Dock var det ingen avkopplande massage utan det är för min rygg och bäcken som jag har haft lite problem med.
Mitt levaxin har verkligen gjort nytta och det är väldigt sällan jag känner av denna smärta mer. TACK!!
Så jag ser denna massagen som en början på spa helgen! Undertiden var Samuel hos våra grannar och lekte med deras barn. Sen var det snälla och bjöd in honom på middag också. Win, win situation från alla håll, kändes det som.
Eftersom jag var i Malmö tidigt idag han jag inte läsa tidningen i morse, vilket jag är glad för. För på familjesidorna fanns det en dödsannons på en liten bebis, som jag förstod dog på samma sätt som Ville. Det drar i magen då jag ser detta. Jag blir inte arg som tidigare utan jag känner medkänsla för de sörjande.
Jag vill inte tro att det händer fler gånger, men jag har tyvärr fel.
Jag har inte grubblat på detta och det är väldigt skönt, tack huvudet! Istället har jag lyssnat på massa musik. Musiken är som honung för min själ. Då dagdrömmer jag mig bort.
I morgon är det skola igen den ska inhandlas små grejer inför helgen.
Bizz morgen!
Puss och Kram
Pernilla
Almanackan 2013
Nytt år, ny almenacka eller hur?
Trots att vi har haft ett oförglömligt och sorgligt 2012, så har det gått otroligt fort. Jag tycker inte det var så länge sedan jag satt med 2012´s almenacka och skrev in födelsedagar mm och nu har jag gjort det samma med 2013´s almenacka. Detta innebär tid för reflektion. Jag fastnade i mars månad av naturliga själ och det var texten "begravningsbyrån 10.00" som jag hängde mig fast vid. Den upplevelsen var, ja vad var den. Svårt att beskriva med ord.
Det var sorgligt, overkligt och smärtsamt. Sitta och bläddra i en katalog full med massa kistor, allt från en enkel spånskivs kista till en neonrosa med volanger på, men det var längst bak vi blev hänvisade att titta. Där fanns två kistor att välja mellan. Skönt, det signalerar för mig att spädbarnsdöd det sker inte ofta.
Vi väljer kyrka, gravplats, präst, datum och tid. Sen ska vi bläddra igen, välja urna.
Helt overkligt. Det så konstigt, vem bestämde att vi skulle kastas in i detta?
Eftersom begrevningsbyrån ligger nära sjukhuset satt jag och tänkte att han ligger där i kylrummet i huset rakt över vägen, så nära men ändå så långt borta.
När vi var klara och gick tillbaka till vår bil i riktining mot sjukhuset, tittade jag på det gråa tråkiga sjukhuset och ville gå dit och hämta honom.
Varje gång jag åker till skolan kör bussen förbi det där gråa sjukhuset, det går bra. Kanske borde jag hata sjukhuset, dock känner jag värme och kärlek. Konstigt eller hur!?
Jag har fått distans till Villes bortgång och han har gjort mig starkare-
Puss och Kram
Pernilla
September - december 2012
Malmö Högskola antar mig som elev och jag känner mig redo och stark.
Det blir mycket läsa och det funkar bra, första kursen går mot sitt slut och den är nu dags för min första hemtenta
kl 5.20 på morgon är jag färdig, hög på socker och massa koffein. Men jag klarade tentan!
Jag har spenderat en massa timmar på tåget och finner mycket tid att fundera, jag får se någon väldigt ovanligt, men vackert!
Hösten är nu här och jag känner att det går väldigt bra. Jag har hittat många nya vänner på skolan. Hanna är en utav dem, vi har mycket gemensamt och peppar varandra för att prestera vårt bästa.
Samuel tycker att han behöver en stege och drar själv igång ett projekt: bygge en stege
och han lyckas!
Han klarade, med lite hjälp utav sin pappa!
Miss Li på Dunkers Kulturhus 1 december. WOW, årets bästa konsert!
Julen närmar sig och det börjas kännas tungt. Det hade jag räknat med, jag drar mig undan. Jag åker oftare till kyrkogåren igen, tänder ljus och pratar med Ville. Det känns naturligt för mig. Tidigare tyckte jag det var jobbigt att se hans namn på en av skyltarna på stenen, men nu tycker jag det är tufft att åka i från kyrkogården.
Det känns som jag lämnar honom ensam ute i kylan, den känslan går oerhört ont.
Äntligen kommer snön och kylan, vi spenderar många timmar i pulkbacken
Samuel som sockerbagare i årets luciatåg
Samme tappade sin första tand!
Vi har hunnit med att äta ett underbart julbord på Tunneberga Gästgivaregård i Jonstorp med mina föräldrar och syskon. Något som from. 2012 blir tradition om jag får bestämma <3
Röda rosor till Lilleman <3
Jag gillar traditioner och en utav dessa är att bygga pepperkakshus. Det som skiljer sig från de andra jularna är att denna julen kunde Samuel garnera helt själv!
Så kom julafton och många känslor och tårar med den. Vi gjorde allt för att Samuel ska få en så bra jul som möjligt, hade det inte varit för honom så hade vi garanterat firat jul i utlandet.
Sedan dess har jag och Samme njutit av jullov och tagit dagen som den kommer, skönt och välbehövligt.
Vi bestämde oss för att sista dagen 2012 skulle bli en bra och rolig dag, därför började vi med frukost på Kakboden i Höganäs
På eftermiddagen gick vi över till våra goda grannar för att laga middag tillsammans och när 12 slaget var slaget skålade vi in det nya året i Champange, kändes symbolisk och fint!
Puss och Kram
Pernilla
