pernillastankar

Idag är det 3 månader sedan Ville föddes. Känns lite tungt och tomt.
Det passar det bra att skriva om förlossningen.

Vi fick beskedet på BB den 3/3 att han "har ingen hjärtverksamhet" och där och då beslutade vi att vi ville födda honom så snabbt som möjligt. Vet inte varför med det bara kändes som det var det rätta.
Alla i detta lilla ctg-rum tittade på oss med så ledsna ögon och stämningen var kuslig.
-Ska vi lämna er ensamma en stund?
-NEJ, lämna oss inte!
Magnus höll på och svimma, jag har aldrig sett honom så, vill ALDRIG gör det igen iheller.
Så fick vi rum nr 15 mot havet. De rullade in andra bekvämare sängar till mig och mannen så vi kunde ligga sidan om varandra och håll om varandra.
Överläkaren vill göra fostervattensprov och hon förklara varför.
jaja, tänkte jag, ska jag födda fram mitt döda barn kan de lika bra stick en lång nål i magen på mig.
In på mottagningen sidan om för just fostervattenprovet. Jag viset om att detta klarar inte mannen så jag var väldigt någa med att tala om: Ta hand om honom också. Så han och en BM satt utanför medan de utförde provet på mig.
Där låg jag på britsen som jag legat på så många gånger, men då med ett levande barn i magen. De gjorde fostervattensprovet, men fick inte ut något vatten.
Det var inte skönt, men jag klarade det också!
Tillbaka på rummet och natt personalen kom och presenterade sig. BM satte sig sidan om mig, höll om mig, höll i min hand och gjorde allt för att jag skulle känna mig trygg.
De gav mig en gel som skulle köra igång förlossningen, jag visste ju detta eftersom det var samma procedur som när det för sökte sätta igång mig den 13/2.
Jag kände lite efter första gelet. BM, var väldigt någa med att tala om att, jag inte skulle ha ont och att jag kunde få div smärtstillande, men jag ville inte, jag hade fött Samuel utan så du skulle jag fixa detta också.
kl 23 satte de andra gelet och tog fosterhinnorna. Då drog det igång som bara den.
1 Min mellan värkarna, dessutom var värkarna långa och jag gick runt i rummet för att försöka haneter dem.
Efter en stund gick det inte, jag hann inte återhämta mig mellan värkarna, så det fick bli epudral. Om hur det kändes kan du läsa i tidigare inlägg: Minnen som bubblar upp från 10/5.

Epudralen funka och jag fick en timmes paus i sängen. Ganska exakt en timmer efter detta fick jag krystvärkar. Jag jobba i mot dem till en början, men till slut sa BM nu krystar du, det går bra.
Jag samla mod till mig och krysta ca 5-7 krystar sen var han ute vårt lilla mirakel. Den 4/3 kl 02.33 föddes en 51 cm lång och 3090 gramm tung välskapt kille.
Vi var väldigt rädda för hur han skulle se ut, så BM lät han ligga vid mina ben, de torka honom ömt och sa att det blev en lillebror. Hon sa att han är jättefin, han ser ut som han ska.
Hon fråga flera gånger under förlossningen om jag ville ha upp honom på bröstet.
Självklart!
Så fick jag äntligen upp honom på bröstet, mitt älskade Barn. Det såg ut som han sov. det gjorde han också väldigt hårt.
Han var så fin min Ville. Han var så fin när han låg där hos mig, han var så fridfull.
Mannen klippte navelsträngen.
När han var född, kände jag en inre frid. Jag har tidigare skrivit om att jag kände en fruktansvärt oro hela graviditeten, när han föddes försvann den och ett inre lugn infann sig.
Jag förstår nu varför.

Mannen håll honom. Vis pussade han i massor. Efter en stund la vi honom i lilla bebissängen sidan om oss. Mannen vila och jag satt och klappa han på pannan, näsan, överläppen och hakan om vartannat.
Jag sa till han massa gånger att vi älskade honom i massor, att vi är stolta över honom.
Vid 9 tiden kom min mamma och Samuel in för att titta på honom. Vi kände det var jätteviktigt för Samuel eftersom han är så stor och han har längtat så länge efter detta.
Han var så förväntans full när han kom in där i rummet, han ögon lös av stolthet.
Så fick han titta, klappa, känna och pussa på sin Älskade lillebror.
Han vågade inte till er början men sen tittade vi på hans händer och fötter och sen klappade han honom en massa.
Det blev väldigt känslosamt när Samuel kom. Det var så fint men så oerhört sorgligt.
Samuel har frågat efter syskon länge så detta är oerhört smärtsamt för oss.

Samuel och mamma åkte hem och vi gjorde det samma efter ca 2 timmar. Utan vår bebis.
Jag kan inte med ord beskriva hur det känns att lämna sin bebis på BB hos personalen där. Han skulle ligga där i bebissängen i ett kallt kylskåp. Det gjorde han i 2 dygn. Bara för att om vi ville komma upp och se han igen.
Detta avböjde vi, det skulle inte hjälpa oss, Ville skulle ju inte börja att leva igen bara för att vi åkte in och klappa på honom.

Kändes så fruktansvärt att ta förväl av honom. Att lämna vår bebis och åka hem. Åka hem med en gul jävla mapp med foto på honom, fot och handavtryck och en bok -att förlora ett barn.

That´s it. Det var en jättebra förlossing, jag är jättenöjd men allt efterspel hade jag kunnat vara utan!

Detta är skrivet med forsande tårar så det kan vara en massa stavfel och osammanhängande.

Puss och Kram

Pernilla