pernillastankar

I natt drömde jag att jag sprang runt överallt och letade efter Ville, inte han som bebis utan att han fanns ingenstans, inte i något register. Jag kommer ihåg att jag frågade via hans namn och dötts datum den 3/3 och även 4/3. Men han fanns ingenstans.
Smärtsamt.

Ibland känns det så, han finns ingenstans. Det är så jag känner mig på jobbet för tillfället, ingenting. Jag menar inte att vi ska prata om Ville hela tiden, men de andra nämner aldrig honom (inte du L) eller frågar mig någonting utan de leker som om allt är som vanligt. Det är jättesnällt av dem, men det får mig och kännas som ingenting. Det gör lite ont.
Det är kanske jag som person som har ändrat mig så pass mycket att jag inte förstår ibland vad de håller på med. Jag har tagit ett steg åt andra hållet.
Jag tror att de är jätterädda för att få mig att börja gråta, jag förstår. Jag tycker bara att jag är öppen om allt och får tillbaka tystnaden.
Jag förstår men ändå inte.

Jag undrar så om Ville har glömt oss, har inte känt av honom på någon vecka. Tror ni att de döda kan glömma oss? Tanken gör mig rädd och ledsen. Men sen tänker jag, varför skulle han glömma oss? Han har hört på mitt hjärta i 9 månader och lyssnat på Samuels, Magnus röster i många månader.

Något annat som jag tänker på nästan varje dag vilken vagn jag vill ha till nästa bebis. Jag vet precis, hur normalt känns det? För det första:
Det tar jääääääääääääääättttteeeeee lång tid innan jag blir gravid.
Kommer jag att bli gravid igen?
Hur kan jag tänka på en så oviktig detalj, nr 1 är ju att föda ett levande och friskt barn!
Jag vet att jag skrev att jag ska inte köpa någonting i nästa graviditet, varför tänker jag då på det?

Önskan och längtarn är enorm efter en frisk och levande bebis!

Ni ska bara veta vad det snurrar i mitt huvud.

Jag står och hoppar på samma ställe men kommer ingenstans, jag hoppas att det snart lossnar för mig. Ska bara ta mig igenom denna sommaren och försöka göra det på det sättet som vi vill i vår familj.

Puss och Kram

Pernilla