pernillastankar

Ganska omgående när vi fått reda på att Ville hade dött började vi prata om allt, hur och vad gör vi nu?! Jag var ganska bestämd att jag ville inte ha in någon präst på rummet, jag var liksom inte upplagd för någonting djup då. Istället kom det en diakonisa som var fullkomligt värdelös. Hennes jobb är väl att föra ett samtal men det kunde hon inte, det fick jag göra. Hon sa bara: åh, han är så fin. Inte en gång utan hela tiden.
Egentlligen ville jag bara säga: Klart som fan han är fin, han är mitt barn! Du kan gå nu!
Men vänlig som jag är sitter jag där och undrar vad gör hon här och vad hjälper det oss?
Tack och lov gick hon efter ett tag!
Vi kom överrens om att vi ville ha en begravning, en ganska liten och ljus begravning men hur skulle vi göra med gravplats. Det kändes inte bra med en anonym minneslund, det var och är så viktigt för oss att hans namn står där han ligger. Allt för att bekräfta att Ville Rosengren Jönsson har funnits. Sen funderade vi på en egen gravplats till honom. Det hade jag kunnat tänka mig, men då hade jag varit pet noga med att där skulle vara fint hela tiden. Vilket jag inte tror är ett problem för mig nu, men om 20 år ser jag antagligen på det hela med andra ögon. Det ska inte bli ett tvång att gå till kyrkogården utan man ska göra det av egen vilja. För mig som mamma är tanken jätteskrämande att han skulle ligga där helt ensam.
Jag vet, där är gravplatser sidan om men de är för mig helt okända människor. Så då kom faster Emma med förslaget om Askminneslunden där hennes farfar ligger. Där får man vara med vid urnsättnigen och där finns en lite skylt med hans namn och han datum. Där är alltid fint, men färska blommor och planteringar. Dessutom lyser solen så fint hela dagen på stenen med alla namn. Efter Villes urnsättning fick vi reda på att Emmas farfar ligger på platsen ovanför! Så tryggt det känns för mig, Ville ligger längst fram, precis där han ska vara, längst fram.

Vilken begravningsbyrå ska vi vänta oss till, eller ringer de till oss? Ja, vi hade ingen aning om någoting. Vad ska vi ha för kista, ska Samuel vara med på begravningen?
Vagnen, hur gör vi med den. Jag vägrade att ta hem den, jag sa - om vi måste betala den gör vi det men jag vägrar att ta hem den!
Hemma hade vi inte förberett så mycket, men bebiskläderna var inköpta, tvättade och nervikta i byrån. Bilbarnstolen var framplockad, vi hade köpt en snutte och ett nytt spjälsängsskydd.
Jag måste ringa Carro, jobbet, grannar. Alla måste få reda på detta nu! Jag övervägde tilloch med att skriva det på facebook, skrika ut min smärta men framför allt chocken.
Vi hade ingen kamera med oss, vi måste ha foto på honom. Det fixade personalen på förlossningen.
Vad händer med Ville nu? Var kör ni hän honom.....Jag var tvungen att veta hela tiden fram till kremeringen, var är hans kropp nu?! Det var det ända jag kunde ha kontroll på med Ville. Var är mitt barn, nu!

När jag nu sitter här och tänker tillbaka på tiden som har gått inser jag vilken jäkla resa vi har gått igenom, gör fortfarande. Vilka tuffa beslut jag har behövt ta som endast 28:åring!
Jág kommer ihåg att jag sa till Samuels kompis mamma: Tänk att jag som 28 år ska åka till en begravningsbyrå, titta på en kista till min bebis. Det är inte okej!


Puss och Kram

Pernilla