Lördag
Var trött som bara den i morse, så det fick bli mannen som fick gå upp tidigt idag och jag sov minsann till hela kl 8! WOW
Men mitt huvud kändes tungt och mitt humör var inte på topp. Mannen hade gjort frukost till oss innan han och Samuel åkte på fotbollsträning, verkligen gulligt. Läste tidningen som vanligt och vad fanns inte där: jo , en dödsannons på en liten Änglabebis. Ilskan infann sig!
Jag ville bara ta tidningen och riva den i massa bitar kasta den i väggen och skrika. Jag blev så jävla arg! Istället bläddrade jag vidare sakta blad för blad, veck ihop tidningen och puttade den åt sidan, lite demostrativt.
Inom bordes kokade jag. Pustade och gick ifrån bordet.
Pratade med mamma om det och efter vårt samtal kändes det bättre.
Mannen och Samuel åkte på träning och jag.......gjorde absolut ingetting. Jag har ingen aning om vad jag gjorde då helt enkelt, veta att det malde i skallen.
Jag och Mannen pratde om det och han tycket - varför läser du det? Det undrar kanske ni också.....jag kan inte stänga ute verkligheten, jag mår inte bättre utav det. Som begravningsentreprenören så till oss ang dödsannons - Det är på det sättet man informerar allmänheten om att någon har gått bort och var man tar ett sista farväl av den personen.
Vi valde att inte ha någon dödsannons för Ville eftersom att de som vi ville skulle ha den informationen fick den på annat sätt än genom tidningen.
Vi åt lunch och gjorde vid oss och körde en liten sväng. Det sluta med sol och glass i Mölle. Vi körde förbi 2 bröllop och såg en askspridning. Hur lyckas man med det?
Har känt mig ur form hela dagen. Har varit irriterad och en opedagogisk mamma. -Måste du gapa så, mamma har ont i huvudet! Vilket barn hatar inte den kommentaren, känner mig urtråkig när jag säger det. Känns bara dåligt att säga det, istället för att gå och leka med honom så han inte behöver har myror i byxorna. Väldigt enkelt!
Samuel snappar upp ALLT vi säger så det kommer en massa -varför det? Vad betyder det?
I bilen hem från Mölle -Var är Villes aska? Jag svarade i hans urna på kyrkogården. Det är ju hans kista och hans lilla kropp som de har eldat upp som de sedan lagt i den fina urnan med nallen på.
-Och hans snutte mamma.
-Ja, hans snutte också, hjärtat
-Kan Morfar elda kistor i sin öppna spis?
-Nä, det får man inte, de gör det i ett hus sidan om kyrkan. Det har kungen bestämt ( var fick jag det ifrån! Men kände att det var det han kunde referera till eller jag skulle dragit allt med regeringen och lagar?! Nä, den kille vet redan för mycket om saker man inte ska behöva veta i hans ålder!)
- Är det kungen som har bestämt att Ville skulle dö?
- (HJÄLP, tänk, tänk) Nä, det är ödet.
- Vad är ödet?
- Ja, Samuel hade vi vetat vad det var hade jag gärna berättat det. Men det är något som vi inte kan styra över, vi vet inte riktigt vad det är. Därför kallar vi det ödet.
Djupa tankar i en blivande 5:årings huvud. Jag försöker tänka att Samuel är berikad med en erfarenhet efter allt med vad Villes död har inneburit. Positiva tankar, men något i mig blir så ledsen när han tvingas att tänka på döden, kistor, aska mm. Jag är övertygad om att Samuel alltid kommer minnas Ville och allt runt omkring honom, tuffa minnen från barndomen. Det gör ont i mitt hjärta. Vi vill bara att han skulle få ett syskon, något som vi alla har längat efter jättelänge.
Jag har både tänkt och sagt några gånger - Varför blev det inte ett missfall, hur kunde Ville klara alla tuffa stadier genom graviditeten?! Ett svar som för alltid kommer utebli.
Jag ångrar ingenting, jag är jätteglad att jag fick bära på Ville i 9 månader och lära känna denna mycket speciella gosse. Våra band är jättestark och även om jag aldrig fick se hans ögon och lära känna honom på andra sidan livmodern så har han gjort ett jättestort av tryck på mitt hjärta.
Hans öde var speciellt precis som han, vår lilla Ängel Ville <3
Puss och Kram
Pernilla
Men mitt huvud kändes tungt och mitt humör var inte på topp. Mannen hade gjort frukost till oss innan han och Samuel åkte på fotbollsträning, verkligen gulligt. Läste tidningen som vanligt och vad fanns inte där: jo , en dödsannons på en liten Änglabebis. Ilskan infann sig!
Jag ville bara ta tidningen och riva den i massa bitar kasta den i väggen och skrika. Jag blev så jävla arg! Istället bläddrade jag vidare sakta blad för blad, veck ihop tidningen och puttade den åt sidan, lite demostrativt.
Inom bordes kokade jag. Pustade och gick ifrån bordet.
Pratade med mamma om det och efter vårt samtal kändes det bättre.
Mannen och Samuel åkte på träning och jag.......gjorde absolut ingetting. Jag har ingen aning om vad jag gjorde då helt enkelt, veta att det malde i skallen.
Jag och Mannen pratde om det och han tycket - varför läser du det? Det undrar kanske ni också.....jag kan inte stänga ute verkligheten, jag mår inte bättre utav det. Som begravningsentreprenören så till oss ang dödsannons - Det är på det sättet man informerar allmänheten om att någon har gått bort och var man tar ett sista farväl av den personen.
Vi valde att inte ha någon dödsannons för Ville eftersom att de som vi ville skulle ha den informationen fick den på annat sätt än genom tidningen.
Vi åt lunch och gjorde vid oss och körde en liten sväng. Det sluta med sol och glass i Mölle. Vi körde förbi 2 bröllop och såg en askspridning. Hur lyckas man med det?
Har känt mig ur form hela dagen. Har varit irriterad och en opedagogisk mamma. -Måste du gapa så, mamma har ont i huvudet! Vilket barn hatar inte den kommentaren, känner mig urtråkig när jag säger det. Känns bara dåligt att säga det, istället för att gå och leka med honom så han inte behöver har myror i byxorna. Väldigt enkelt!
Samuel snappar upp ALLT vi säger så det kommer en massa -varför det? Vad betyder det?
I bilen hem från Mölle -Var är Villes aska? Jag svarade i hans urna på kyrkogården. Det är ju hans kista och hans lilla kropp som de har eldat upp som de sedan lagt i den fina urnan med nallen på.
-Och hans snutte mamma.
-Ja, hans snutte också, hjärtat
-Kan Morfar elda kistor i sin öppna spis?
-Nä, det får man inte, de gör det i ett hus sidan om kyrkan. Det har kungen bestämt ( var fick jag det ifrån! Men kände att det var det han kunde referera till eller jag skulle dragit allt med regeringen och lagar?! Nä, den kille vet redan för mycket om saker man inte ska behöva veta i hans ålder!)
- Är det kungen som har bestämt att Ville skulle dö?
- (HJÄLP, tänk, tänk) Nä, det är ödet.
- Vad är ödet?
- Ja, Samuel hade vi vetat vad det var hade jag gärna berättat det. Men det är något som vi inte kan styra över, vi vet inte riktigt vad det är. Därför kallar vi det ödet.
Djupa tankar i en blivande 5:årings huvud. Jag försöker tänka att Samuel är berikad med en erfarenhet efter allt med vad Villes död har inneburit. Positiva tankar, men något i mig blir så ledsen när han tvingas att tänka på döden, kistor, aska mm. Jag är övertygad om att Samuel alltid kommer minnas Ville och allt runt omkring honom, tuffa minnen från barndomen. Det gör ont i mitt hjärta. Vi vill bara att han skulle få ett syskon, något som vi alla har längat efter jättelänge.
Jag har både tänkt och sagt några gånger - Varför blev det inte ett missfall, hur kunde Ville klara alla tuffa stadier genom graviditeten?! Ett svar som för alltid kommer utebli.
Jag ångrar ingenting, jag är jätteglad att jag fick bära på Ville i 9 månader och lära känna denna mycket speciella gosse. Våra band är jättestark och även om jag aldrig fick se hans ögon och lära känna honom på andra sidan livmodern så har han gjort ett jättestort av tryck på mitt hjärta.
Hans öde var speciellt precis som han, vår lilla Ängel Ville <3
Puss och Kram
Pernilla
Kommentarer
Trackback
