Minnen som bubblar upp
Ibland kan det från ingenstans bubbla upp minnen från dagen då vi fick veta att vår lilla Ville inte levde längre:
När vi går där i korridoren på förlossningen, den sidan där kyrkogården ligger, jag tittar hela tiden ner i golvet, mina skitiga jympaskor, den ljusa platsmattan på golvet. Hör mig själv säga:
- Jag går inte in i rum nr 3!
Då tar vi 7:an säger de, de ändrar sig snabbt, vi tar rum nr 15.
TACK, tack för det! Vi fick sunds utsikt, så healande för själen! Det känns fint. För en tjej som växt upp vid havet känns det väldigt speciellt.
Det är just de små, små saker som personalen gjorde för oss som är så viktiga då och nu.
När jag efter mycket om och men går med på att ta något smärtlindrande, jag ville inte det, jag födde Samuel utan något, behövde inte det då. Men nu gick det inte, den ena värken avlöste den andra så det fick bli ryggmärgsbedövning. Den Underbara barnmorskan påtala så många gånger: du ska inte ha ont, detta är redan en plåga.
Narkosläkaren kommer, babblar en massa, förbereder, säger inte ifrån när hon sticker mig, vilket innebär att jag rycker till och skriker av smärta.
Narkosläkaren skäller på mig! Jag tänker: HÅLL KÄFTEN, KÄRRING! Är så nära att skrika det till henne, men hejdar mig, nä så kan man ju inte göra.
Men någon där upp kunde ta mitt barn ifrån mig, det kunde man göra, men jag kunde inte säga vad jag tyckte just då!
Vad är rätt och vad är fel
Puss och Kram
Pernilla
När vi går där i korridoren på förlossningen, den sidan där kyrkogården ligger, jag tittar hela tiden ner i golvet, mina skitiga jympaskor, den ljusa platsmattan på golvet. Hör mig själv säga:
- Jag går inte in i rum nr 3!
Då tar vi 7:an säger de, de ändrar sig snabbt, vi tar rum nr 15.
TACK, tack för det! Vi fick sunds utsikt, så healande för själen! Det känns fint. För en tjej som växt upp vid havet känns det väldigt speciellt.
Det är just de små, små saker som personalen gjorde för oss som är så viktiga då och nu.
När jag efter mycket om och men går med på att ta något smärtlindrande, jag ville inte det, jag födde Samuel utan något, behövde inte det då. Men nu gick det inte, den ena värken avlöste den andra så det fick bli ryggmärgsbedövning. Den Underbara barnmorskan påtala så många gånger: du ska inte ha ont, detta är redan en plåga.
Narkosläkaren kommer, babblar en massa, förbereder, säger inte ifrån när hon sticker mig, vilket innebär att jag rycker till och skriker av smärta.
Narkosläkaren skäller på mig! Jag tänker: HÅLL KÄFTEN, KÄRRING! Är så nära att skrika det till henne, men hejdar mig, nä så kan man ju inte göra.
Men någon där upp kunde ta mitt barn ifrån mig, det kunde man göra, men jag kunde inte säga vad jag tyckte just då!
Vad är rätt och vad är fel
Puss och Kram
Pernilla
Kommentarer
Trackback
