pernillastankar

Jag hade skrivet ett jättelångt inlägg om hur sorgen känns, hur tomt det är utan Ville, hur mycket jag saknar honom, hur mycket jag behöver Ville.

Det blev så sorgligt.

Började skriva kalasinbjudningar till Samuels kalas och helt utan förvarning kom tårarna. Det är så mycket Ville inte får vara med om, men jag kan inte tänka så, då målar jag in mig själv i en hörna.

Det här blir bra, jag vet det, om några år kommer jag kunna titta tillbaka på denna tiden och förhoppningsvis vara stolt över mig att: du tog dig igenom sorgen efter att du förlorat Ville.

 

NÄ, nog om detta nu!! Nu ska Samuel snart på kalas och jag till gymmet! Här ska tränas för min hälsa, för att bli smal så att jag sen förhoppningsvis kan bli tjock igen :)

 

Puss och Kram