pernillastankar

Det blir långa dagar nu när jag är iväg så mycket, men jag måste säga att än så länge funkar det jättebra. Jag är inte iväg varje dag och det kompenserar det hela. Dock är jag jättenöjd som klarara av det.

Sen är det väldigt rörigt, jag tycket det är svårt när "inget är rätt eller fel", men snart får jag nog bättre koll på det hela.

 

I morgon är det dax för Novagruppen, som jag tidiagre har nämt. Gruppsamtal med andra som förlorat sitt barn i spädbarnsålder. Hur känns det då?! Jag vet inte, tycker jag har kommit väldigt långt med mitt sorgearbeta. Visst är jag ledsen, men det kommer oftast på kyrkogården när jag är och gör fint där. Det känns skönt och får vara där, att få prata högt till de där uppe, även fast jag vet att de är med mig här hemma, känns det mer naturligt för mig att prata med dem på kyrkogården. Det är befriande.

Så Novagruppen, ja....hoppas att min erfarenhet kan hjälpa någon annan. Men älta Villes död nä, inget för mig! Jag är klar med det!

 

Das war alles

 

 

Puss och Kram