pernillastankar

Samuel laddar inför sitt första sportlov och det kan jag säga att vi hela familjen gör! Vi ska vara "lediga" hela familjen. Jag får ju inte kalla mig ledig eftersom jag inte har skollov på det viset men jag har pluggat på så jag är redan klar med det som ska vara färdigt inför nästa vecka. Jag ska enbart iväg på handledning i skolan på fredagen men annars kan jag också gotta mig i lov! 

Vi har endel inplanerat och hoppas på lite sol. Vi behöver alla frisk luft och massa energi från solen! 

Kort och tråkigt inlägg men just nu är det inte mer spännande än så ;)

 

Vi trotsade allt regn som stod som spön i backen i helgen och gav oss ut på en cykeltur. Lite kallt men mysigt! Dessutom insåg vi hur mycket Samuel har växt sedan hösten. Hans långa ben slog nästan i styret vilket innebar att det blev väldigt tungt för honom att cykla. 

Jag tänker därför göra som Henrik Johnsson på Mix megapol, inte titta på invigningen men på de kommande dagarnas idrottsprestationer de kan jag följa. Kan vi göra skillnad genom denna auktion?! Mesttroligt inte, men det känns bra för mig att visa min stöd för människor som forslats bort från sina hus för att de har byggt en 

OS stad på deras hus och även att, kärlek det är för alla oavsett kön!

Pernilla

Vi har haft nattgäst inatt och vi har minsann lyckas med att natta två 6:åringar och nu har de vaknat och de har ätit frukost. Annorlunda med två pojkröstet på morgonen men väldigt mysigt.

Go torsdag på er!

Pernilla

Det har infunnit sig ett nytt fenomen i mitt tankesätt, när det gäller mina barn. För hur ofta får man som förälder inte frågan om, har du barn? Hur många?

Efter Villes bortgång, var det viktigt för mig att just säga, jag har 2 barn och berätta min historia. Mitt sätt att bekräfta hans tillvaro i våra liv. 

Jag känner samma sak nu, snart 2 år senare. Men nu kan jag vid få tillfälle när jag inte har lust att prata om döden, säga att jag har 1 barn och jag känner mig okej med det. För jag vet vår och hans historia. Hade jag sagt så strax efter Villes bortgång hade jag mått så dåligt för att jag hade "förnekat" honom. Men jag har en annan trygghet idag.

Jag tror inte heller att det har någon betydelse för honom, för han vet att han tillhör vår familj och han tar lika stor plats i mitt hjärta vart han än befinner sig.

En annan intressant sak som händer för snart en vecka sedan då jag befinner mig på vc för att lämna blodprover gällande min sköldkörtlen. Sköterskan fråga mig som ovan och jag hör mig själv säga: jag har två barn, en på 6 år och en som snart fyller 2 år.

VA!!! Vad sa jag.....

Jag kunde inte med och säga, hoppsan jag sa fel, han skulle snart bli 2 år. Ni vet hur jag maler saker men detta bara la sig direkt. Jag sa det jag sa och det kändes okej. För jag vet och Ville vet och det är jag trygg med.

Det är kanske det som infunnit sig, trygghet?!

 

Jag nu går det så där trögt igen. Jag tänker ut inlägg som jag ska skriva, men där stoppar det. Blir lite trött på mig själv.

Under tiden får ni underhålla er med denna videon, som berör mig ända in i hjärtegropen!