pernillastankar

Det har infunnit sig ett nytt fenomen i mitt tankesätt, när det gäller mina barn. För hur ofta får man som förälder inte frågan om, har du barn? Hur många?

Efter Villes bortgång, var det viktigt för mig att just säga, jag har 2 barn och berätta min historia. Mitt sätt att bekräfta hans tillvaro i våra liv. 

Jag känner samma sak nu, snart 2 år senare. Men nu kan jag vid få tillfälle när jag inte har lust att prata om döden, säga att jag har 1 barn och jag känner mig okej med det. För jag vet vår och hans historia. Hade jag sagt så strax efter Villes bortgång hade jag mått så dåligt för att jag hade "förnekat" honom. Men jag har en annan trygghet idag.

Jag tror inte heller att det har någon betydelse för honom, för han vet att han tillhör vår familj och han tar lika stor plats i mitt hjärta vart han än befinner sig.

En annan intressant sak som händer för snart en vecka sedan då jag befinner mig på vc för att lämna blodprover gällande min sköldkörtlen. Sköterskan fråga mig som ovan och jag hör mig själv säga: jag har två barn, en på 6 år och en som snart fyller 2 år.

VA!!! Vad sa jag.....

Jag kunde inte med och säga, hoppsan jag sa fel, han skulle snart bli 2 år. Ni vet hur jag maler saker men detta bara la sig direkt. Jag sa det jag sa och det kändes okej. För jag vet och Ville vet och det är jag trygg med.

Det är kanske det som infunnit sig, trygghet?!