Det började som en dröm....
Jag har inte berätta så mycket av vad som hände när Ville dog. Eller ja, det finns inte mycket att berätta för ingen vet vad som hände.
Det ända jag vet är att den sista graviditets veckan mådde jag jävligt dåligt fysiskt och psykist, jag tror att det avspeglade hur Ville mådde. Han behövde komma ut, det förstod jag inte då. Men han hade lika bra kunnat dö om han hade kommit ut i tid. Det vet jag inte och det får jag aldrig svar på.
Plötslig spädbarnsdöd, så heter djävulen, djävulen som tog min Ville.
Jag och Mannen har försökt att skaffa ett syskon till Samuel i 2 år, jag blev gravid förra våren, men fick en lite blödning, vilket jag trodde var ett missfall, för vi har gått igenom x antal av det också. Så jag tänkte verkligen: okej, ett missfall då vet jag, då kan jag ta ett glas vin till helgen!
Så lulla sommaren på, men jag fick aldrig tillbaka min mens efter x antal veckor efter missfallet, vilket jag brukade få.
Jag hade en väldigt tuff sommar, var trött, sur och inte alls på topp. Konstigt tänkte jag, sommaren är ju min årstid!
Under vår semester i augusti säger mannen: fattar du inte att du är gravid! Nä, det är jag inte, sa jag bestämt. Men bara någon dag efter det, tyckte jag mig känna att det rör sig nere i magen. Det gjorde jag flera gånger om dagen i några dagar.
Så jag gick och köpte mig graviditets test och visst var jag gravid. Jag kunde inte fatta det! Jag blåneka verkligen (försökte mitt undermedvetna skydda mig redan då). Beställde tid hos gyn, han gjorde ett vaginalt ultraljud och visst såg han en bebis, men den var så stor att han fick köra ett vanlig ultraljud på magen. Hoppsan sa han, det var mig en stor bebis, du är i vecka 17.
URSÄKTA!!!!
Fast jag visste, kunde jag inte ta in informationen, jag var jätteglad, men kunde ändå inte känna den riktiga glädjen.
Varför inte det, det har jag tänkt så många gånger!
Hade jag inte känt att byxorna satt tight i midjan, jo det hade jag, men det var ju sommar med massa god mat, vin och jag hade dragit ner lite på träningen. Då blir det väldigt snabbt tight i mina byxor!
Men om sanningen ska fram hade jag inte ätit som mycket extra för inget var gott och jag var lätt illamående hela tiden. Satt mest i soffan och sov.
Det ända jag kan skylla på är att det var fruktansvärt tufft på mitt arbete just då och hade varit det under en väldigt lång tid och det fick mig och tro att alla mina symtomer var stress. Jag behövde min semester helt enkelt!
Så startade bollen att rulla och än är den inte i mål.
Det här är en del av sagan om lilla älskade Villes liv.
Puss och Kram
Pernilla
Det ända jag vet är att den sista graviditets veckan mådde jag jävligt dåligt fysiskt och psykist, jag tror att det avspeglade hur Ville mådde. Han behövde komma ut, det förstod jag inte då. Men han hade lika bra kunnat dö om han hade kommit ut i tid. Det vet jag inte och det får jag aldrig svar på.
Plötslig spädbarnsdöd, så heter djävulen, djävulen som tog min Ville.
Jag och Mannen har försökt att skaffa ett syskon till Samuel i 2 år, jag blev gravid förra våren, men fick en lite blödning, vilket jag trodde var ett missfall, för vi har gått igenom x antal av det också. Så jag tänkte verkligen: okej, ett missfall då vet jag, då kan jag ta ett glas vin till helgen!
Så lulla sommaren på, men jag fick aldrig tillbaka min mens efter x antal veckor efter missfallet, vilket jag brukade få.
Jag hade en väldigt tuff sommar, var trött, sur och inte alls på topp. Konstigt tänkte jag, sommaren är ju min årstid!
Under vår semester i augusti säger mannen: fattar du inte att du är gravid! Nä, det är jag inte, sa jag bestämt. Men bara någon dag efter det, tyckte jag mig känna att det rör sig nere i magen. Det gjorde jag flera gånger om dagen i några dagar.
Så jag gick och köpte mig graviditets test och visst var jag gravid. Jag kunde inte fatta det! Jag blåneka verkligen (försökte mitt undermedvetna skydda mig redan då). Beställde tid hos gyn, han gjorde ett vaginalt ultraljud och visst såg han en bebis, men den var så stor att han fick köra ett vanlig ultraljud på magen. Hoppsan sa han, det var mig en stor bebis, du är i vecka 17.
URSÄKTA!!!!
Fast jag visste, kunde jag inte ta in informationen, jag var jätteglad, men kunde ändå inte känna den riktiga glädjen.
Varför inte det, det har jag tänkt så många gånger!
Hade jag inte känt att byxorna satt tight i midjan, jo det hade jag, men det var ju sommar med massa god mat, vin och jag hade dragit ner lite på träningen. Då blir det väldigt snabbt tight i mina byxor!
Men om sanningen ska fram hade jag inte ätit som mycket extra för inget var gott och jag var lätt illamående hela tiden. Satt mest i soffan och sov.
Det ända jag kan skylla på är att det var fruktansvärt tufft på mitt arbete just då och hade varit det under en väldigt lång tid och det fick mig och tro att alla mina symtomer var stress. Jag behövde min semester helt enkelt!
Så startade bollen att rulla och än är den inte i mål.
Det här är en del av sagan om lilla älskade Villes liv.
Puss och Kram
Pernilla
Kommentarer
Trackback
