pernillastankar

Jag som hade sätt framemot en kväll i soffan med lite tv. Det är högst sällan jag ser på tv nu sedan jag började plugga. Det är häligt för tvn är oviktig, men just idag hade tänkt njuta av det. Jag tänkte tisdag och Hollywoodfruarna, fel, fel, fel det onsdag och Efterlyst. Jag blev väldigt snuvad på den tv kvällen.

 

Jag tar tillfället iakt och laddar batterierna för imorgon är det dax för min första tenta på 10 år. Spännande, äntligen kickar det igång "på riktigt", sen om jag klarar det, ja det får vi se, men det är dax för nästa steg i utbildningen nu.

De första veckorna fattade jag ingeting, det var väldigt rörigt, nu börjar jag smällta allt och när jag går in på Samuels förskola ser jag det med helt nya ögon, eller som det ofta pratas om på föreläsningar jag har "andra glasögon" på mig nu.

 

När jag åkte hem idag och satt på bussen, steg överläkaren som var med innan och efter Ville förlöstes på bussen. Vet inte om hon säg mig, jag gjorde inte mig direkt tillkänna. Hej, minns du mig........det vet jag att hon gör för jag pratade med henne för någon vecka sedan. Tänka att där sitter vi i en buss full med människor och alla har vi olika historier vi bär på, inte bara negativa historier, vi är alla väldigt anonyma, men hon vet endel av min historia.

Jag ser att många tittar på min tatuering, de tittar länge och ofta, lite diskret, tror det, men´jag ser. Undrar om någon vågar fråga vad det är?! Undar vad de tänker att det är?!  Jag är så jävla stolt över min tatuering och det känns bra att ha Villes lilla handavtryck så nära mig som möjligt. Det avspeglar också hur viktig Ville är i mitt liv, den bekräftar hans existens och den hedar minnet utav Ville, bebisen som ville väldigt mycket i magen!

 

Sov Gott!

 

Puss och Kram