pernillastankar

Om jag tycker som om hostan vad tycker inte då de små liven?

Denna veckan har det varit 100% om pyssling av pojkarna och 0% omtanke till mig själv. Mammalivet! 

Mannen jobbar som en galning hela december men, snart är det äntligen över. Jag är klar med "ensamstående" mammatiden!

Majoriteten älskar julen och laddar till Max för detta, men som ni förstår är julen annorlunda för oss. Samuel vet att pappa jobbar massor till jul och jag vet att hela huset och deras små individer ligger på mina axlar. 

På julafton vill vi helst bara ligga i sängen och vila men nej, pojkarna ska få fira jul och vi vill ju skapa traditioner för dem. 

På med finkläder och smink så blir det jul hos också

Att vara överviktig som jag är inte hälsosamt.

 

Ja, det är ju ingen nyhet men jag bestämde mig tidigt i graviditeten med Ossian att lägga 0 fokus på det. Det var nämligen ett stort fokus på det när jag var gravid med Ville. Det var många inom sjukvården som påtalade det för mig. Jag tänkte ständigt att -det blir så jobbigt efter graviditeten, jag vill inte känna mig äcklig mm.

När Ossian låg i magen var som sagt fokuset annat. Det sista jag tänkte innan jag somnar var -se nu till att va i liv imorgon, okej! Sen sänder jag denna tanke med all min kraft till min lilla bebis.

Det kändes bra!

Men vi vet ju alla nu att det gick fint och efter lite om och men kom han ut, Ossian

I mitten av juli när Ossian var ca 3 månader sitter jag i vår säng och ammar. Åh, då kommer den när tjockis känslan smygandes. Nu fick det vara nog. Jag tog mod till mig och mailade min coach Sara

Ja, det krävdes verkligen mod. Jag blottade hela mig själv i ett mail. Jag var så rädd, för vad vet jag inte men jag hade känslan "nu eller aldrig".

Tillbaka fick jag ett mail som vad fyllt med positiv känsla och vi bokade en tid för en konsultation. Så en varm sommardag körde jag småsvettig och väldigt nervös mot vårt möte. Direkt när jag hade skakat hand med Sara, coachen och vi bytt några orde kände jag att det är kommer att bli bra!

En ny tid bokades in och nu var det dags för pt timme. 

Så nervös jag var! Vad ska alla tänka om mig av dem som är i lokalen? Många tankar flög runt.

Men när jag kommer in dit säger en väldigt vältränad kille med bar överkropp -hej! Kan jag hjälpa dig med något.

Va, pratar denna killen med mig?! Hallå, jag är tjock och du pratar med mig......för så har jag blivit bemött tidigare. Blickar....

Då känner jag det igen, det här kommer bli bra!

Vi körde passet och fy fan vad jag blev trött. Höll på att spy när jag tankade bilen efteråt. Eftersom det var så roligt och jag verkligen ville detta så var det bara att boka ny pt tid.

Detta har nu utvecklas och nu kör jag mest träning i grupp, hardCORE mamas. Har läggs det mycket fokus på mammamagen, dvs den delen av magen som töjs ute en massa när vi är gravida. Att hitta den inre kärnan i muskulaturen, orka hålla den under träning och resten av dagen. Kan låta lätt, men hahahaha, säger jag bara det tog tid innan jag äns hittade dessa muskler och jag får fortfarande kämpa för att fixa och hålla dem när jag tränar. Detta startar vi varje pass med sedan är resten av passet crossfit inspirerat. Det ska alltså bli mycket muskler på denna kvinnan!

Åh, det är så j*vla roligt och jag är galet trött efter varje pass! Ett stort plus är att självklart är barnen med på passen!

Så nu till vikten igen.......ja, mina damer och herrar jag har gått ner två storlekar i byxor och det samma i tröjor. Men på vågen har jag gått upp 1 kg! Jag ska inte gråta för det, jag vet. Men ändå.....

Klart att jag känner det i mina kläder men däremot har min hållning förbättras väldigt mycket. Jag känner mig stark och smidigare. 

Min resa har bara börjat och jag är väldigt glad att jag har hittat rätt!

 

P.s om någon av min brödrar läser detta så börja ladda nu för på julafton blir det armbrytning mot syrran! Får se om jag klår er som jag gjorde då jag red och mockade som mest. D.s

Under tiden får ni njuta av denna härliga bild när Samuel kämpar med 7kg i var hand.

Kanske både och men att jag är en känsloperson det är en iallafall en stor del av min personlighet. Så långt är jag på det klara.

Min kbttant försökte få mig att förstå att du kan inte göra alla dagens bestyr med känslor. Men, jo det går! Men framför hur gör man när man inte gör det?

Men jag kan nu se en skillnad när det kommer till känslor. Ledsna känslor, glada känslor. Att leva med dem och hur de påverkar mitt liv.

Just nu mår jag bra, därav kan jag hantera mina känslor på ett sätt. Lite lättare, det vet jag inte men jag väljer att inte räfsa så djupt i känslorna. 

Men tro inte att jag är helt känslokall nu, jag gråter till massa tex idag (fredag) har jag gråtigt när Idol Mollie sjöng Purpel rain, åh, så vackert!

Jag grät också när jag körde hem från dagens träningspass. Kände mig så klumpig, ful och tung trots att jag gjorde skit övningen. Jag skulle kunna skit i övningen och bryta ihop där, men nä! Aldrig att min övervikt ska stoppa/hindra mig.

Ni ser, jag kan inte gör något utan känslor! Har kbttanten fel eller är det jag?!

Matchen blir oavgjord!

Vem vore jag utan känslor?!

Inte, Pernilla Cecilia Marie Rosengren, iallafall..

Lyssna, njut

Kör bil och kommer på bra inlägg men där stoppar det.

Men jag VET att Villes existens har större mening och berikar mitt/våra liv och även andras. Därav ska bloggen få vakna igen.

Följ med om du vill ❤️