31 maj 2012
Det gick inte alls med andra ord så jag fick en månads sjukskrivning till och det har gjort mig gott, att bara få sitta rakt upp och ner och tänka. Det är just det jag behöver tänka och gråta.
Så imorgon ska väckarklockan ställas och vi ska ta ännu ett steg tillbaka till det "riktiga" livet som ni andra lever i. Jag ska jobba 2 timmar, kan tyckas som nästan inget, men för mig är det 2 TIMMAR av full koncentration, jaja kollegorna vet att jag är vimsig. För göra mitt bästa helt enkelt.
Jag tror jag klarar det!
Jag är inne på min 3:dje dag som har varit okej, vilket innebär att jag har tänkt på annat än Ville 24/7. Ska inte säga att det känns skönt för det är fel ord, men som jag skrivit tidigare är det skönt att det bara är tomt i tankarna. Eller tankar som: om 2 veckor ska vi.......jag tänker framåt, det finns en framtid.
Min kurator säger att man har ett sörje år, sorgen finns där givetvis sedan också men det första året måste man ta sig tiden att sörja. På söndag har jag avklarat 1/4 av mitt sörje år eller jag har inte avklarat, jag har klarat av.
I helgen tänkte jag skriva förtsättningen om vad som hände den 3 mars 2012, dagen då mitt liv aldrig blir sig likt igen.
Puss och Kram
Pernilla
En kär vän på besök
ÅH, han är på besök i Big brother huset!
Tack, Big Brother det förgyllde min dag
Puss och Kram
Pernilla
Kvällsaktivitet
Morsjävladag
Kände en viss rastlöshet, vet liksom inte vad jag ska göra när den kommer, vill bara ta tag om den och kasta den ur min kropp. Det blev inte bätter av att läsa tidningen, i den var det en dödsannons på en lite bebis som antagligen har gått samma öde som Ville. Mannen och jag satt tysta. Sen säger han: Usch, fy fan! De föräldrarna har det förjävligt nu.
En dålig start på min dag.
Sen tänkte jag: nä, nu får det räcka, jag vill inte mer! In med det positiva!
Så vi packade ihop oss och åkte till Villes grav och pratade med honom. Tände ljus och fann ro. Rastlösheten försvann.
Sen gick vi där lilla familjen och konstaterade att det är så vacker på kyrkogården just nu. Vi gick till Tommy och tände ljus, pussa på stenen, till minneslunden där mormor och morfar vilar och tände ljus, sen till farmor och farfars grav vattnade blommorna, krattade lite och tände ljus, klappa på stenen och sa det där vanliga: Ta nu hand om honom!
Jag vet att när Ville åkte igenom änglavalvet så satt Tommy och vänta på honom, på knä med öppen famn med ett stort leende. Han min så saknade vän tog emot min älskade lilla son. En bra kombination!
Jag ser också min mormor och farmor där. De lagar mat åt han, badar han, förgyller hans tillvaro med massa kärlek. När de lagar mat har den små förkläde på sig, sådana från midjan och ner. Farmor nynnar och sjunger för han. Alla ler. Ville bor hos dem.
Jag ser också morfar och farfar men de är just nu inte så aktiva, men de är där. De pratar med varandra. Jag ser också att det har något typ av trädgårdsland som de håller på med om dagarna. När de pausar sitter de på en bänk små pratar men ofta infinner sig tystanden, de ser nöjda ut.
Tommy är förbi där varje dag, precis som jag bet honom.
Jag känner av Ville nästan varje dag. I bland är han här ensam men oftas är någon med honom. En vuxen, ganska bestämd gestalt är ofta sällskapet. Jag får en känsla av att det är antingen min morfar eller min farfar. Tror att det var två ganska bestämda Herrar båda två. Därför har jag svårt att se vem det är.
Ofta vaknar jag på natten av att någon står och hänger över min säng och verkligen tok blänger på mig. Detta är den bestämda gestalten, det är precis som, vakna nu för ni är vi här! Så ser jag Ville, ibland sitte han på vår byrå och skratter eller så hoppar han som en tok i vår säng, han skrattar.
Där ligger jag mitt i natten och ler. Jag gråter aldrig när detta händer utan jag är bara så himla glad att han vet var hemma är!
När jag ser Ville är han inte bebis utan ca 1 1/2 - 2 år. Det tycker jag är konstigt men jag accepterar det.
Nu kom jag in på något helt annat än vad jag skulle skriva om, men det är så det funkar för mig, jag börjar skriva och känner att jag har inget att skriva och vips bara kommer orden och tankarna. Därför låter jag detta vara kvar i detta inlägget. Jag skriver mina tankar just nu.
Efter kyrkogården blev det ett par ärende och sen hem och tvätta stenbeläggningen på framsidan av huset. Sen lite småplock med tvätt mm.
Eftersom att det var morsdag, hade jag som önskamål att helt enkelt inte laga maten. Väldigt bra present till mig!
Så mannen lagade:
Toast skagen (klassiker men galet god!)
Grillad lax, med div grönsaker och romsås
Choklad bakelse
Efter huvudrätten var vi så mätta att det stod oss ur öronen, så vi förlänger morsdags firandet tills i kväll och äter efterrätten idag.
Morsjävladag blev bra trots allt. Det behövs bara en liten grej för att vända det till det bättre.
Toast skagen med en Hof, kan inte bli godare!
Fin bukett från mina pojkar!
Mamma och pappa lämnade sin bil här, jag skulle besiktiga den till dem.
Vi glömde berätta att det ingick tvättning av den i den tjänsten.
Tack Samuel, Ville och Mannen för en väldigt bra dag igår! Älskar er, pojkar!
Puss och Kram
Pernilla
Tänk att jag har fött två barn och att den ena dog. Jag förstår det inte!
Ni vet Dortheys röda magiskaskor i trollkarlen från Oz, dessa är min magiska skor!
25 maj
Fredagen den 25 maj, en jävlig dag, en dag jag bara vill dra ett streck över.
Sovit dåligt, haft gråten i halsen från den stund jag öppnade mina ögon, sorgenoch dess hemska smärta. Samuel blev tok ledsen när vi kom till dagis och när han är så förtvivlad blir jag så ledsen.
Så där satt vi på dagis och kramades hårt och grät i varandras famnar. Fröknarna och barnen kom och kramade om oss, de förstår att bland blir det såhär.
Vi åkte hem igen.
Åkte till mataffären och grät när jag stod där och plockade äpple. Det går inte att stoppa tårarna när de kommer, folk tittar på mig, jag tittar tillbaka. Jag skäms inte, detta är min sorg och jag döljer den inte.
Många tårar innbär att mitt humör är vedervärdigt. Jag gillar inte kombinationen!
Glömmer hälften av det jag ska ha, vilket jag har vant mig vid, sån är jag nu, jag har accepterat att den värorganiserade Pernilla är som bortblåst. Jag och Samuel ska packa hopp oss och åka igen och komplitera det glömda, då säger han:
-Mamma är du ledsen?
-Nä!
Med de små orden från det älskade barnen är det kört igen. Tårarna strömmar igen. Jag sätter mig ner, han tar sin smutiga, fina händer och kupar de runt mina kinder och tittar mig i ögonen. Jag tittar ner, jag vill inte att han ska trösta mig igen, han är barn och jag är vuxen.
-Mamma, titta mig i ögonen. I vår familj ska vi inte vara ledsna, vi ska vara positiva. Det är okej att du gråter mamma.
Så torkar han mina tårar med sina fingrar, klappar mig i håret och säger:
-Nu mamma torkar vi dina elefantisar och sen åker vi och handlar.
Orden är de samma jag har sakt till honom sedan han var liten, han har tagit till sig dem och de har tröstat honom.
Han är så klok min Samuel.
När hans mamma är ledsen går han genast in och ska ta hand om mig. Det är otroligt fint av honom men det känns så fel.
Ärendena gick bra och jag kände att nu får det räcka för idag. Åkte och köpte glass till oss och mina föräldrar. Körde hem till mamma och pappa och där vände dagen till det bättre. Vi gosade lite med valparna.
När mannen kommit hem förflyttade vi oss till grannarna så den jävla dagen fick ett bra slut iallafall. Barnen lekte och hade kul och vi vuxna (eller vad vi nu är :) ) fick sitta i lugn och ro och prata och dricka lite gott.
Tack fina grannar, för skratt och lite tårar!
I kväll blir det 18 års fest hos min storebror i Rydebäck, nu är bara frågan vad man ska ha på sig........smink.......nagellack eller inte............ Oj, vilket problem jag har!
Puss och Kram
Pernilla
Jag, Bella och havet
När vi ändå var på tur körde vi inom mamma och gosade med valparna, Bella ställde gärna upp som barnflicka
8:a små hungriga valpar!
Resten av dagen ska jag göra det jag gillar, lyssna på musik, sola lite på trädäcket med en kopp kaffé. Samuel firar förskolansdag idag och han var så förväntasfull i morse när jag lämnade honom.
Han är så harmonisk just nu, det är skönt att se, det värmer så där härligt i hjärtat.
Ha en fin dag!
Puss och Kram
Pernilla
Blommor
Mamma och jag har kört en hel dag idag. Present inköp inför helgens 18 års fest, väla, lunch, Kulla Gunnarstorps gårdsbutik dvs nu blommor till kyrkogården, kyrkogården och sedan lite valpmys. Sedan körde jag och Samme en favroit i repris, stranden!
Det är så fint på kyrkogården just nu, det luktar så härligt med allt som blommar. Jag finner en inre ro när jag är där, jag hade kunnat gå där och småpysslat flera timmar. Krattat lite, plockat ogräs och få tänka, tänka och tänka.
Det känns som jag åker och hälsar på Ville när jag är där, hans aska ligger där i en vit urna med nalle på, men hans själ är här hemma.Det visar han tydliga tecken på! Senast i morse 05.55 två tydliga smällar i vår byrå i sovrummet.
Jag bara ler och är glad att vår busbebis är där han hör till, hemma i vår familj.
Där Ville ligger är det en askminneslund, alla som ligger där har en lite namnbricka med födelse- och döttsdatum och om man vill får man vara med vid urnsättningen. Jättefint! Där är alltid fina blommor och ovanför stenen med alla brickor är där rader med vasar som kan kan ställa sin bukett i. Nästan som en egen liten grav helt enkelt. Där är också en jättefin granitbänk som jag ibland sätter mig på och får lite sol på näsan. I dag satte vi Liljekonvalj hos Lilleman <3
Tycker du att jag är ofta på kyrkogården, ja, det är jag också! Men det är det ända stället som jag kan göra fint för Ville, plocka bort små löv som fallit på hans namnbricka, eller plocka bort något litet ogräs som växer där hans urna ligger.
Det är det ända jag kan göra för honom. Förstår ni min maktlöshet?
Egentligen skulle jag haft en blivande 3 månadersbebis som jag skulle byta blöja på, ammat, haft rena, fina kläder på, ett litet knyte att tagit hand om.
Vi hade beställt en vagn men istället blev det begravning, namnbricka, urna, blommor och gravljus.
Jag har full förståelse för de som tar till vin, öl, sprit, mat, cigaretter dock inte droger, när det är nere i en djup dal. Vin dövar jävligt bra, men jag vet att hade jag börjat med ett vinglas hit och dit i veckorna, hade jag dels skapat mig ett beroende och sen hade jag skjutit mina problem framför mig. Samma med maten, min natur när jag mår dåligt det är att äta, men med Ville gick inte det, jag tappa aptiten helt! TACK för det, den som bestämde det!
Därför dricker jag enbart vin på helgen, inom rimliga former såklart! Med maten är jag petig. Ibland undar jag hur jag kan hålla ihop eftersom jag inte tillåter mig att släppa tyglarna på något plan förutom känslomässigt.
Jag har blivit stark på många plan.
Känslomässigt släpper jag på allt, jag mår bra av det, mest synd om er andra som tvingas lyssna på det och torka mina tårar. Jag litar på er och att ni säger att nu orkar jag inte mer.
På kvällen när vi kom hem från BB sa jag till mannen: Ett stort jävla glasvin och cigg på detta! Ja, Tack. Väldigt bra sätt för mig att slappna av, dövar!!
Men jag ändrade mig ganska snabbt, nä jag ska inte göra det. Jag har lovat mig själv att jag ska inte ta en ciggarett till mitt glas vin på helgen som jag gjort de senaste åren eller som det så fint heter, feströker, jag ska inte ha det på samvetet inför min nästa graviditet.
Storebror i samtal med Lillebror (ser ni, motersågshjälmen på!)
Inte så tydligt, men Ville får tummen upp av Samuel.
Överst på stenen står det "Störst av allt är kärleken" för precis så är det.
Puss och Kram
Pernilla
Kvalite
Samme blev först i år med att doppa sig! Bildbevid :)
Kan man bli annat än glad?
Puss och Kram
Pernilla
Magan
Det bästa Samuel vet är att klippa gräset och trimma. Det låter säker konstigt men han har gillat sedan han var ca 9 månader.
Han leker detta varje dag och när han och mannen klipper gräset har han alltid gått efter med sin egen lilla gräsklippare, men nu har han tagit ett steg till, nu klipper han gräset själv och mannen går sidan om. Sen ska det trimmas kanter, då åker hans kratta fram och han har det som sin trimmer. Han är noggrann också för har det missats någonstans påtalar han det.Gräsklippning pratar han året runt om. Så roligt är det.
En annan favorit är att tvätta bilen, han tvättar av, mannen skrubbar lacken, sen sköljer han av den igen och sen ska det sämskinnas. Samuel njuter!
Där emellan sitter han gärna med sin bräda och slår spik i. Låter farligt, men han klara det med bravur. För oss är det självklart att han ska leka med det han tycker är roligt och vi uppmuntrar honom att göra det han gillar.
När han fyller år önskar han sig alltid något nytt verktyg, i år vill han gärna ha en riktig motorsåg. humm..... Blir han inte handyman när han blir stor blir vi nog alla chokade!
Vi måste hitta en arbetsbänk han kan ha i garaget och fixa med.
När han leker sin grejar lekar har han en osynlig kompis, Magan. Magan och han har varit vänner i säkert 2 år nu. Han och Magan jobbar på samma jobb, Samuel är chef och Magan anställd. Igår fyllde Magan år, 4 år. Hans pappa, Fredrik hade köpt en bok till Magan. Presenten hade Fredrik gömt i Samuels resväska. Jag och mannen fick inte berätta för Magan var presenten låg!
Brist på fantasi?! Nä, inte våran kille!
Idag blir det prinsess dop och sen lite sol i ansiktet.
Ha en fin dag!
Puss och Kram
Pernilla
Lördag och idag
Underbart sällskap, goda drinkar och tilltugg till det och solen i ansiktet. Lovely!
Det gör vi snart om igen, Tack Johanna och Fredrik för en hel kul kväll!
Efter lite drinkar kan till och med jag se lycklig ut! Just där och då var jag det.
Idag har också varit en bra dag. Med solen i ansiktet gav jag mig i väg till skogen och jogga min 5 km runda. Det luktar vår i skogen, liljekonvaljen vill brista ut i blom. Denna årstiden är så härlig!
Efter en liten tur till mamma blev det en dusch med efterföljande lunch.
Sen hände det något med min nacke och det roliga tog slut. Men det roliga tar över det tråkiga!
Jag kämpar inte bara med sorgen, jag kämpar också med min vikt. Vikten är något jag har kämpat med hela livet.
Har jag inte varit för smal är jag för tjock. Det finns inget mitt imellan hos mig.
Jag har jättesvårt för att gå ner i vikt. Det minsta jag slarvar med maten och motionen så säger det poff så går jag upp.
Min kropp kräver väldigt mycket motion, men just nu får det duga med 3 dagar i veckan. Jag är ingen joggare, men det är ett bra sätt för mig när jag ska komma igång. Få upp flåset, lite benstyrka.
Det är väldigt tungt att jogga men jag gillar det, när jag får kämpa som en galning, det bränner i benen och egentligen vill jag bara lägga mig på marken och inte röra mig ur fläcken.
Då kör jag mitt mantra: Du gör detta för att du ska bli gravid, du gör det för Ville, du klarar det ,kom igen nu!
De argumenten får mig att ALDRIG ge upp. Skulle inte få för mig att stanna när jag tänker som ovan!
Jag vet att Ville är med mig hela tiden och jag vill att han ska vara stolt över sin mamma när hon springer där i skogen och tänker på honom. Han ska säga till sina änglavänner: Det där är min morsa, hon som kämpa så där nere. Hon är min, min mamma!
Puss och Kram
Pernilla
Solen
Just nu är mitt liv indelat i 2 delar, livet innan Ville dog och livet efter Ville dog.
Livet innan Ville dog var bra, lättare och livet var ljuvligt på helgerna. Vardagarna, nä det var inte så spännande.
Livet efter Ville dog är tufft, tomt, varken bra eller dåligt. Eftersom Ville dog en lördag och han föddes en söndag blev helgerna fruktansvärda.
Varje helg var en mardröm till en början men den senaste tiden har det mattas av, inte sorgen men att helgerna är bedrövliga. Det är skönt, jag har kommit långt där. För inte ska jag sitta melankolisk i soffhörnan i en annan värld resten av mitt liv varje lördag!
Inte ska Samuel växa upp med en olycklig mamma, han ska minnas sin barndom med glädje och trygghet.
Jag försöker göra varje dag speciell. Så det känns bra i hjärteroten när jag pussar Samuel god natt och kramar honom hårt.
Det behöver inte vara en massa upptåg, just nu räcker det att leka kurragöma och köpa melon till fika. That´s it.
Något annat jag har kommit till insikt med är att meningen med livet är: barn. Jag vill ha fler barn, men vi måste också börja jobba med barnen för ska vi förändra samhällsklimaten måste vi ju.......just börja med barnen. De är framtiden.
Jag lever här och nu och ska forma mitt liv så som jag vill ha det. Livet efter Villes död är annorlunda. Jag har blivit vuxen så snabbt. Jag har kännt mig som 15 de senaste åren,(fick visa leg när jag skulle köpa nässpray på ica! ursäkta men jag är minst 10 år äldre än dig, kassörskan) men jag är färdig med det nu. SÅ:
Välkommen 30, jag är redo nu!
Nu ska jag till kyrkogården och tända ljus hos lilleman och andra nära och kära.
Puss och Kram
Pernilla
Underbara storebror
Allt detta har Samuel kommit på att han ville skriva, med vår hjälp såklart:
-Detta ska jag skicka till Ville i himlen!
ÅÅHHH, nu bränner det innan för mina ögonlock. Han är så saknad denna fina lilla lillebrodern.
Varför fick inte vi ett lyckligt slut?
Vad händer i framtiden?
Någon som har ett svar?
Puss och Kram
Pernilla
Ett brev från posten
I detta brev ligger Villes förlossnnigs journal, känns lite tungt. Jag öppnar det den dagen det känns bra. Jag har ju förlossnings journalen efter Samuel och då är det självklart att jag ska ha det efter Ville.
Graviditeten
Allt såg bra ut och jag blev backflyttad 5 dagar, inget konstigt, det blev jag med Samuel också. Veckorna gick och magen växte och växte.
I vanliga är jag inte äckelmagrad, men herrugud vad jag äcklades av allt och alla. Något som var jättejobbigt, hur kan jag tycka att någon annan människa är äcklig?! Det är så emot mina principer att nervärdera en människa på det sättet och så gör jag det själv.......något som jag skämdes över.
Jag var nästan ständigt illamående, fick verkligen tänka var jag åkte någonstans, kan det lukta äckligt där?! Kan man tvätta händerna där, jag kanske fick äckliga bakterier på mig och var tvungen att tvätta mig.
Jag var småhysteriskt men just att tvätta händerna, jag kanska hade bakterier på mina händer och så åt jag kanske en knäckmacka och då höll jag brödet med min hand och då fick jag bakterierna från min hand på brödet som sen smittade min bebis i magen. Jävligt långsökt jag vet, men detta snurra i mitt huvud då.
Jag tänkte många gånger, detta är inte normalt och vara så hysterisk med bakterier som jag är. Men någon försökte säga något till mig, jag förstår det nu.
Illamåendet medförde att jag klöktes av allt. Borsta tänderna, ångan från varm vattenet när jag duschade, människa som såg ofräsch ut, lukter, mat, historier som folk berättade, hundbajs, blöjor, någon som spottade mm detta är bara en bråkdel av vad jag klöktes av!
Detta var ett jätte handikapp, men vi skrattde gott åt det på jobbet, ÅH, nu klöks hon igen!
Illamåendet släppte efter ca 3 veckor, men då hade den lilla busen flyttat sig från min magsäck. Men klöckningarna fick jag stå ut med.
Under hela graviditeten var Ville väldigt speciel, han var en galning i magen. Visst sparkade han, men han buffade mest, tryckte sig ut på sidorna, rev med sina naglar nere vid ljumskarna (ajajaj!) och snurra och snurra runt som en huligan. När BM skulle känna på magen vid de vanliga kontrollerna börja han att busa och flytta sig hela tiden. Vi skrattde så åt detta och kom fram till att här får vi en lite buse att jaga när han blir större!
BM sa till mig nu efteråt: jag var så säker på att detta var en riktig tuffing som skulle gå tidigt och hitta på bus med glimten i ögat.
Alla mina värden var bra hela graviditeten, så även hjärtljuden. Men oron fanns där, en jätteoro.
I vecka 36 upptäckte BM att han låg i säte (rumpan ner, fel fel fel!), jag blev så jätteledsen när hon sa det, jag kände nu hände någon, som jag bara hade väntat på, så vi fick åka till det sjukahuset och där konstaterades samma sak och nu blev det konsulation. De ville vända honom men jag tvär vägrade. Här ska inte vändas någon bebis!
Vi fick träffa en överläkare som var en ganska bestämd dam, som var lite bärsk mot oss, men jag med alla taggarna utåt, fräste minsann tillbaka. Dett är min kropp inte din! Också tänkte jag ett otrevligt ord!
Hon ville att vi skulle åka hem och fundera och fick tid tillbaka 2 dagar senare för vändnings försök. Jag fick ringa och avboka tiden om jag ville och isåfall fick jag tid för kesarsnitt 2 veckor senare.
Jag vill inget av det! Men efter att jag och mannen hade pratat ihop oss bestämde vi oss för ett vändnings försök.
Jag var så himla nervös den dagen, klöktes som en galning hela morgonen, i parkeringshuset, och på det sjukahuset (där finns många ofräschingar!), jag fick varken äta eller dricka innan vändningen. Jag ville bara dricka vatten!
In på rummet, massa info. De satte nålen för bricanylen, läkare, BM, BM student mm kom in i rummet. Alla var så glada, ja! idag ska vi göra en vändning! Så laddade!
-Ja, men då kör vi då säger läkaren!
-Ska vi inte gör ett ul först, säger BM
-Jo, det gör vi.
In med ul maskinen. Då hade vilda Ville vänt sig själv! Tack älskade unge!!
Muster gick ut ur all personal i rummet, det kändes verkligen. Men vi var nöjda.
Av med kanyl och vi åkte hem. Jag fortsatte på vanliga kontroller, dagen efter hos BM har han vänt sig igen till säte. Jag blev inte förvånad, hade det på känn. Jag kände ju själv hur han vände sig.
In till det sjukahuset dagen efter, vi bad om ul innan de satte kanyl, för så skönt är det inte!
Jo, minsann han hade vänt sig rätt igen.
Alla skrattde vi! Detta blir en unge att jobba med när han kommer ut!
Men jag kände den.......den enorma oron.
Veckan efter var det samma visa, han hade vänt sig igen. Jag kände, snart väldigt snart orkar jag inte mer. Jag vågade inte ligga på sidan när jag skulle sova för då kändes det som han vände sig. Helt galet, för det gjorde han säkert inte. Jag hade sovit urkasst i 2 månader och det blev inte bättre av detta. Jag låg där i sängen på rygg för annars kanske han vände sig igen. Lite lätt hysteriskt jag vet!
På det sjukahuset får vi åter träffa den bärska damen, åh nej, tänker jag. Men nu säger hon att det räcker nu, så här kan ni inte ha det. En sten lättade från mitt hjärta. TACK, äntligen får det vara nog.
Måndagen den 13/2 blir vi inlagda för vändningsförsök och igångsättnig. YEAH, ni kommer bebisen, eller inte.
Det blev en vändning, a peace of cake, kan jag säga. Herregud, det var inget att vara rädd för! Upp med gelé mellan benen. Nu ska det föddas barn :)
Där satt vi i rum nr 3 tittade ut på ett kallt och grått helsingborg. Vandrade fram och tillbaka i korridorena på förlossningen, det skulle hjälpa. Efter jag vandrat där i nästan 6 timmar, orkade mina fötter inte mer. Lite vila. De tog massa ctg-kurvor. Allt såg bra ut. Men dessa ctg-kurvor stressade mig, vet inte varför. Men jag kände flykt känslor vid ctg kurvorna, jag ville bara dra av mig allt och springa. Konstigt, men jag kan fortfarande känna panikkänslan inom mig när jag tänker på det.!
De gav mig 4 gelé, sen gav vi alla upp och vi åkte hem dagen efter. Utan bebis, med våra väskor med bebiskläder. Besvikelsen var enorm.
Nu gav jag mig in i en ännu tuffare match. Men alla peppade mig, nu är det nära, bebisen kommer snart! Det hjälpte inte, jag kände att de satt sig psykist nu, jag var så trött i kroppen och i sinnet. Jag vara så grå och ledsen.
Jag gick flera gånger i veckan på extra kontroller på det sjukahuset, kolla så huvudet var ner, tog ctg-kurvor, prover mm. Allt var bra.
Jag fick början på havandeskapsförgiftning, men det gick tillbaka igen.
Alla var så goa mot mig, nu kommer snart bebisen, säkert i helgen!
Jag höll huvudet högt, men jag var så tött. Man är ju det som höggravid, men mentalt var jag slutkörd.
Jag sa på mottagningen, jag orkar snart inte mer!
Prinsessan Viktoria fick sin bebis, FAN JAG SKULLE JU HA INNAN HENNE!!!!
BM på mottagningen och jag sa båda: Vilken tur att det gick bra för dem.
Den fanns där, oron. Men jag tänkte att det är säkert inget annat, det är det här med sätet. Slappna av, snälla Pernilla!
10 dagar efter beräknad förlossningsdagen hände det som inte fick hända. Han dog, där han var som tryggast, i min livmoder.
Det är idag 11 veckor sedan, han vände och gick mot solen igen.
Puss och Kram
Pernilla
Blir inte bättre än så
Dagrapport
Igår var det regn, idag är det sol, bara det gör skillnad. Fm har jag och Samuel spenderat på bästa sätt, i trädgården. Kurragömma och tafatt, blev det. Samuel bara älskar det, han skrattar så hjärtligt, så det hörs i hela byn. Bara det gör mig på bättre humör.
Ikväll ska jag och Mannen ut en sväng med min barndoms kompis och hennes sambo, i den den stora staden. Ska bli himla kul att träffas alla och äta gott och antar att det slinker ner en och annan drink ikväll. Inte förmånga för då ballar jag nog lätt ur, det är den där hårfina strecket som jag ska hålla mig på rätt sida om. Det fixar jag!
För er som ser på Big brother, ja er andra också: Såg ni igår när en viss förredetting kom in och äcklade sig i deras glass under freeze?! Samuel såg det när jag kollade avsnittet idag i datorn, fan vad jag gillar denna kommentaren:
-Mamma, varför har hon klätt ut sig?!
Jag skrattade så jag börja gråta och tänker: JAAAA! Vi har lyckats!! Hoppas det håller i sig tills han bli tonåring. Yeah, right!
I morgon tänkte jag skriva om graviditeten med Ville, tar lite pö om pö.
Puss och Kram
Pernilla
Änglamamma
Visst låter det fint, Änglamamma!
Jag är inte bara änglamamma, jag är tvåbarnsmamma också. Jag hade kunnat avsäga mig en av mina fina titlar, men nu var det meningen att just jag skulle bli änglamamma och då ska jag ta an mig den titlen och vara otroligt stolt över den.
Igår träffade jag en annan Änglamamma, som jag är väldigt glad att jag lärt känna. Det är skönt att få bekräftat från Änglamamman L att livet går vidare, det finns en framtid.
Det ger mig också hopp när jag ser henne sitta där med sin fina mage, man vågar igen, vågar Änglamamma L, då gör jag det med! Så snart har vi en sak till gemensamt, vi är tvåbarnsmammor :)
Idag är det dags att åka till det sjukahuset och prata med kuratorn, skönt, men jag står alltid lite på helspänn i hissen.....ska den stanna på plan 2?! Jag har inga problem med gravida och bebisar, jag vill gärna bara titta lite, men plan 2....huuummm, jag vet inte vad det är, men något som känns annorlunda. Jag kan inte förklara det riktigt, men jag önskade att det vore jag som stod och väntade i hisshallen med min bebis som skulle får komma hem. Känna den obeskrivliga lyckan, med ett nyfött barn.
Jag har ju faktiskt varit några gånger på plan 2 sedan Ville dog, det går ju bra när jag är där. Absolut blir jag ledsen, speciellt förstå gången. Det var bara 2 veckor efter Ville dog.
Jag var där senast förra måndagen och träffade Läkaren som följt oss på denna resan. Då gick jag till och med själv in på förlossningen, i de korridorerna jag vandrat så många gånger, träffade BM som gav oss domen. Kändes så fint att det var just hon som jobbade då. Gav de en vit body (vi hade inget med oss när Ville föddes och fick därför en body av dem, så han inte skulle frysa, det var jätteviktigt då), ett brev till alla som vi träffats under resans gång och ett personligt brev till förlossningsbarnmorskan.
I slutet av graviditeten blev det påfrestande psykiskt för mig (berättar om varför senare) och då sa jag ofta skämtsamt: Om det inte händer något snart kommer jag att hamna på plan 5, psyket, idag ska jag till plan 5!
Puss och Kram
Pernilla
Tacksamhet
Nu har jag kommit till den punkten att jag vill visa min tacksamhet för de ni har gjort för oss. Men det går liksom inte, jag kan inte ta på något som kan visa hur stor min tacksamhet är jämte mot er.
Jag skulle vilja ha en stor fest och bjuda in er alla: familjen, vänner, bekanta, grannar, personalen i vår matbutik, min hudterapeut, tjejen på apoteket, personalen på Samuels dagis, alla möjliga på mannens jobb som skickade oss hav med blommor, fina föräldrar från Samuels simgrupp, alla personal vi möt under graviditeten med Ville, alla som tog hand om oss det jävla dygnet på förlossningen.
Även om det var ett jävla dygn, så gjorde BM och undersköterskan allt vad de kunde för oss. TACK!
Alla ni som nu efteråt orkar lyssna på mitt tjat, TACK!
Tack ni som har skickat meddelande på mobilen, på facebook, smsat, skickat kort, skickat blommor, bara kommit fram till oss och sagt Hej, hur är det? Som Samuel skulle ha sagt det: Det var modigt av er!
Vi vet att det är jättesvårt för er att veta vad ni ska säga; men bättre att säga något än tystnaden. Tystnaden sårar oss, ett HEJ får oss att le.
Jag vill bara ta fram en megafon och skrika ut mitt budskap, jag vill inte missa någon!
Så den där festen är en dröm, ja jag är en drömmare, jag får helt enkelt komma på ett annat sätt att visa min tacksamhet!
Men du, TACK!
Puss och Kram
Pernilla
En bra start på dagen
Det började som en dröm....
Det ända jag vet är att den sista graviditets veckan mådde jag jävligt dåligt fysiskt och psykist, jag tror att det avspeglade hur Ville mådde. Han behövde komma ut, det förstod jag inte då. Men han hade lika bra kunnat dö om han hade kommit ut i tid. Det vet jag inte och det får jag aldrig svar på.
Plötslig spädbarnsdöd, så heter djävulen, djävulen som tog min Ville.
Jag och Mannen har försökt att skaffa ett syskon till Samuel i 2 år, jag blev gravid förra våren, men fick en lite blödning, vilket jag trodde var ett missfall, för vi har gått igenom x antal av det också. Så jag tänkte verkligen: okej, ett missfall då vet jag, då kan jag ta ett glas vin till helgen!
Så lulla sommaren på, men jag fick aldrig tillbaka min mens efter x antal veckor efter missfallet, vilket jag brukade få.
Jag hade en väldigt tuff sommar, var trött, sur och inte alls på topp. Konstigt tänkte jag, sommaren är ju min årstid!
Under vår semester i augusti säger mannen: fattar du inte att du är gravid! Nä, det är jag inte, sa jag bestämt. Men bara någon dag efter det, tyckte jag mig känna att det rör sig nere i magen. Det gjorde jag flera gånger om dagen i några dagar.
Så jag gick och köpte mig graviditets test och visst var jag gravid. Jag kunde inte fatta det! Jag blåneka verkligen (försökte mitt undermedvetna skydda mig redan då). Beställde tid hos gyn, han gjorde ett vaginalt ultraljud och visst såg han en bebis, men den var så stor att han fick köra ett vanlig ultraljud på magen. Hoppsan sa han, det var mig en stor bebis, du är i vecka 17.
URSÄKTA!!!!
Fast jag visste, kunde jag inte ta in informationen, jag var jätteglad, men kunde ändå inte känna den riktiga glädjen.
Varför inte det, det har jag tänkt så många gånger!
Hade jag inte känt att byxorna satt tight i midjan, jo det hade jag, men det var ju sommar med massa god mat, vin och jag hade dragit ner lite på träningen. Då blir det väldigt snabbt tight i mina byxor!
Men om sanningen ska fram hade jag inte ätit som mycket extra för inget var gott och jag var lätt illamående hela tiden. Satt mest i soffan och sov.
Det ända jag kan skylla på är att det var fruktansvärt tufft på mitt arbete just då och hade varit det under en väldigt lång tid och det fick mig och tro att alla mina symtomer var stress. Jag behövde min semester helt enkelt!
Så startade bollen att rulla och än är den inte i mål.
Det här är en del av sagan om lilla älskade Villes liv.
Puss och Kram
Pernilla
Guldkorn
Måndag, en dag jag aldrig riktigt gillat. Det är ändring på det nu, var dag ska ha sitt guldkorn.
Så eftermiddagen spenderade jag hos min kära vän, A. En givande eftermiddag och vi pratde om allt mellan himlen och jorden och det är det som är så härligt med A, vi kan verkligen prata om allt.
Ett möte som förgyllde min dag!
Efter vi hade ätit middag ikväll gav vi oss ut på promenad med hundarna och Samuel kämpar nu på med att cykla utan stödhjul. Som han skrattade när vi sprang bakom honom, han tyckte verkligen att det var hyseriskt roligt.
Den där balansen är inte den bästa, men det kommer jag vet ju det. Samuel måste bara lära sig att kämpa lite mer än vad han gör just nu. Så nu pratar vi endel om att vara positiv och att kämpa, så får man ofta något bra utav det. Känns som vi snart har med han på det.
Jag hade kunnat skriva någon väldigt djupt idag, men frågan är, är det intressant att läsa?!
Är det någon som undar något, så är det bara att fråga.
Puss och Kram
Pernilla
Summering
Vi har umgåtts med vänner i vår omgiving som vill gillar och det ger oss energi. Ibland är det skönt att får komma bort och det slutar att mala i huvudet om så bara för en stund. Så även om vi ibland kan känna att vi vill vara hemma istället för att hitta på något, har vi som en oskriven regel att nä, vi ska ut och iväg!
Vi vet att det är så härligt när vi sen står där med trevligt sällskap och kan le och skratta tillsammans. Då är iallafall den delen av dagen positiv.
Det är en bra start för någon gång kommer vi komma till att hela dagen är bra, hela vecka, hela månaden. Vi måste bara ge det tid.
Ibland är det bra att svälja gråten och få "skärpa mig" för jag tror inte det är bra att gråt hela tiden. Tror inte att min tillvaro bli bättre för att jag släpper på tyglarna hela tiden och överför min sorg på någon annan, vill ju inte skrämma bort någon i min tillvaro.
Det här bli nog bra, någon gång. Det vet jag!
Puss och Kram
Pernilla
Söndag
Gav vi oss i väg på en förmiddags utflykt till Kullaberg med vår vänner. Jag är jätteglad att vi åkte iväg, det kunde inte bli en bättre förmiddag.
Glada barn, skrattandes föräldrar och solen i ögonen. Den bästa medicinen för mig, idag!
Fika efter en tur på berget
Kolla in tjuren i hagen!
Puss och Kram
Pernilla
Giftemål
Jag gillar bröllop in real life!
Det är dax att den där Marcel packar sin väska och åker hem till sin mamma, så hon kan pudra vidare hans rumpa!
Så inget skratt till Big Brother idag
Puss och Kram
Pernilla
En sörjandes Storebror
Det började med en studstiboll på hakan och sen bröt det loss. Jag har bara väntat på detta, det är säkert 4 veckor sedan han blev så här, förtvivlad.
Tårarna är så förtvivlat många och mellan dessa tårar kommer de små ord, rakt från hans hjärta; jag saknar Ville!
Vad gör jag då som mamma; jag kan inte mer än trösta, krama honom hårt i min famn, torka hans tårar och säga det är ok. Låt tårarna rinna, lilla vän!
Jag försöker vara stark när han är som svagast, men det går inte, jag gör allt för att dölja mina tårar för honom annars ska han trösta mig.
Han tittar mig i ögonen och vi gråter tillsammans, jag och min förstfödde son, mitt allt.
Idag när han skulle klippa sig, vilket aldrig har varit något problem tidigare, vägrade han att släppa mig, han höll i mig så krampaktigt, runt min hals. Tårarna brände i mina ögon.
Men jag ville verkligen inte bryta ihop där, på väla.
Det löste sig, han var modig, min son!
Hur fan kunde det bli såhär?! Detta gör så jävla ont
TV
Imorse gjorde jag ett undantag, vet inte varför.
Startar tvn, kommer direkt in i en förlossning, bebisen kommer precis ut och de lägger honom på mammans bröst. Det är så fint, det finaste man kan vara med om.
Jag gråter av lycka, det föds ett barn, ett levande barn.
Det ska jag också göra nästa gång, födda ett levande barn!
Så, nu var det bestämt, inga fler trevksamheter om det!
Som jag sa när jag var lite: Säger jag så, så är det så!
Väldigt enkelt, eller hur!
Puss och Kram
Pernilla
Tänk, tänkte, tänka
Mina favorit: Amanda Jenssen och Melissa Horn live från Cirkus. Oj så vackert!
Varje sommar brukar jag och Emma (lillebrors sambo), ha som tradition att gå på konsert. Urskön tradition!
Vi har avverkat Veronica Maggio, The ark, Säkert, Håkan Hällström, i år blir det Lars Winnerbäck.
Är dock lite sugen på Melissa Horn den 13 juli, någon som är på?
Eller Lady Gaga i Köpenhamn, oj vad kul......
Nästa år fyller jag 30, det ska bli det bästa året på väldigt länge, mitt år! Det har jag tänkt väldigt länge, här kommer lite planer:
-Skidsemester
-Konserter
-SPA
-En reunien helg med min töser från Apelryd tiden, jag planerar utan att fråga, ok Anna, Cissi, Madde och Sara?
-En helg bara jag och Carro, utan karlar och barn. Massa shopping, god mat och goda viner
-Fest eller fin middag på resturang om kring födelsedagen?!
-Bli gravid, skaffa mitt 3:dje barn (dock kankse inte det sista!), en lyckad graviditet och en levande bebis som födds, som mår bra och lever tills den bli 96!
-Spendera hela sommaren med Samuel, göra bara vad han och jag vill om dagarna
Oj, vad här planeras, vi får se vad som genomförs! Jag sattsar högt, dsv genomföra allt!
Såhär glad har jag varit en gång i tiden, Pernilla 2013?
Puss och Kram
Pernilla
Husqvarna
Sedan Samuels första sommar dvs innan han fyllde 1 har han älskat gräsklippning och gör det fortfarande. Klippa gräs, trimma och ta upp maskrosor. Han älskar detta!
Detta smarta kom ur hans lilla mun:
-Pappa, tycker du inte det är jobbigt och gå med gräsklipparen?
-Jo, lite, vad då, vad menare du?
-Då får vi köpa en sån här, och så pekar han i reklambladet
Mångsidig Rider med val av 94, 103 eller 112 cm Combi klippaggregat med förstklassig BioClip®- och bakutkastklippning. Passar markägare som kräver bästa möjliga effektivitet, styrförmåga och perfekt resultat året runt. Midjestyrningssystemet och det frontmonterade klippaggregatet ger intuitiv användning, utmärkt klippåtkomst och mycket god översikt över arbetsytan. Kort sagt - med denna Rider får du den ultimata körupplevelsen. Kan lätt utrustas med ett antal olika tillbehör som borste, snöplog och snöslunga, för maximal nytta under hela året. Funktioner som pedalstyrd hydrostatisk transmission, lättåtkomliga reglage och klippaggregat som kan ställas i serviceläge gör det till ett nöje att använda och serva denna Rider.
Priset gäller exkl. klippaggregat
Briggs & Stratton, 9,6 kW @ 2900 v/min, Hydrostatisk, 94-112 cm
Minnen som bubblar upp
När vi går där i korridoren på förlossningen, den sidan där kyrkogården ligger, jag tittar hela tiden ner i golvet, mina skitiga jympaskor, den ljusa platsmattan på golvet. Hör mig själv säga:
- Jag går inte in i rum nr 3!
Då tar vi 7:an säger de, de ändrar sig snabbt, vi tar rum nr 15.
TACK, tack för det! Vi fick sunds utsikt, så healande för själen! Det känns fint. För en tjej som växt upp vid havet känns det väldigt speciellt.
Det är just de små, små saker som personalen gjorde för oss som är så viktiga då och nu.
När jag efter mycket om och men går med på att ta något smärtlindrande, jag ville inte det, jag födde Samuel utan något, behövde inte det då. Men nu gick det inte, den ena värken avlöste den andra så det fick bli ryggmärgsbedövning. Den Underbara barnmorskan påtala så många gånger: du ska inte ha ont, detta är redan en plåga.
Narkosläkaren kommer, babblar en massa, förbereder, säger inte ifrån när hon sticker mig, vilket innebär att jag rycker till och skriker av smärta.
Narkosläkaren skäller på mig! Jag tänker: HÅLL KÄFTEN, KÄRRING! Är så nära att skrika det till henne, men hejdar mig, nä så kan man ju inte göra.
Men någon där upp kunde ta mitt barn ifrån mig, det kunde man göra, men jag kunde inte säga vad jag tyckte just då!
Vad är rätt och vad är fel
Puss och Kram
Pernilla
Dansvänligt!
http://youtu.be/EVBsypHzF3U
Den är lång, men så grymt bra!
Två mäktiga kvinnor i en låt, kan inte bli annat än bra!
Musik, musik, musik
Ni vet när man är helt ensam hemma sätter på riktigt bra musik på högsta volym, tar en dusch, strossar runt i morgonrock, sjunger, dansar tar ett glas vin, på med smink, fixar håret. Sätter på sig fräsiga kläder, matchande skor. Känner sig lite snygg och kankse lite smal.
Den känslan älskar jag!
Mer musik åt folket!
http://www.youtube.com/watch?v=nptEikjvGW0&feature=player_detailpage
Amanda Jenssen- Our last goodbye
Puss och Kram
Pernilla
Skratta i min ensamhet
http://www.tv4play.se/noje/big_brother?title=de_manliga_deltagarna_strippar_for_stephanie&videoid=2189320&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se
Puss och Kram
Pernilla
Om Samme får välja
OM mamma får välja:
Samme, kan du le och se glad ut? Svar: I the club, the club åhhåhh (Danny) massa musik i denna barnakropp :) !
Jag har också planerat
Varför, när, om, tro, tänk om, Samuel, Ville, barn, syskon, tomhet, sorg, ilska, kärlek mm
Så maler det alla mina vakna timmar. När jag äter, tvättar, sitter rakt upp och ner, kör bil, duschar, joggar, när jag pratar, ja hela tiden.
Ibland tänker jag: kan det inte bara vara tyst!
Inte så konstigt att jag inte kan ta in vad andra säger till mig, jag lyssnar, men tar inte in informationen. Jag kan inte trycka på min inspelningsknapp och ta upp information, min tidigare välutvecklade minne är som bortblåst. Jag är inte den jag brukade vara. Den starka, glada, bitchiga Pernilla, som hade en massa åsikter.
Idag är jag, barnet Pernilla, som skriker efter ömhet, kärlek, trygghet och bekräftelse. En ganska nerbruten männsika som försöker hitta tillbaka till den vanliga Pernilla.
Jag tror aldrig att jag hittar henne igen! För jag blir aldrig den jag varit tidigare, jag ska bli en bättre version av den jag var.
Jag ska leva här och nu, inte låta någon annan styra mitt liv, jag ska visa mer förstålse, inte vara så galet dömande som jag tidigare var. Sluta stressa för att hinna i tid, inget bryr sig att du är 5 min sen, världen snurrar ändå! Vara mer spontan, träffa mina vänner oftare, pussa på mannen ännu mer :) , bli en cool mamma som Samuel alltid kan vända sig till om det är något, leka mer aktivt med Samuel (middan kan vänta i 10 min)
Jag ska hålla hårt i de jag håller kär, de andra kan hålla sig på behörigt avstånd inget att läga energi på.
Jag lever bara en gång och då ska jag göra det på det sätte jag tror är bäst.
Stolt storebror i sin storebrors tröja!
´
Denna bodysuiten skulle Ville ha, sin "lillebrors tröja" Båda plaggen är från Holly´s, de små blå trycken på båda plaggen är fyrklöver, alla vet vi att det betyder tur.
Vilken jävla tur vi hade.....eller inte!
Jag hade planerat så med dessa plaggen, så pedagogiskt för Samuels skull, så att han också skulle känns sig speciel så inte Ville skulle få all uppmärksamheten. Det är ju en stor omställning att få syskon, speciellt när man varit höjd till skyarna i 4,5 år.
Så jag har också planerat och tänkte! Jag måste tänka på det nu, nu när jag blir så jävla arg på alla gravida som handlar och fixar som om de skulle dö i morgon.
Jag gör inte om det misstaget igen, ska inte köpa en pinal den dagen jag är gravid igen, för jag vet till 100% att det finns kläder mm kvar när vårat barn är fött, alla butiker på jorden har inte stängt!
Reflektioner!?
Puss och Kram
Pernilla
Visdomsord från mellanstadiet
En sak som jag bär med mig från denna tiden är att man ska alltid tänka igenom dagen och komma på 3 positiva saker som med dagen innan man somnar! Den idén är inte helt fel!
SÅ:
1# Varit på kyrkogården och tänt ljus hos Ville och andra kära som vilar där. (deras aska iallafall, jag tror på annat, kommer till det senare)
2# Kollat till valparna hos mamma (åh de är så ljuvliga)
3# Sett på Big brother på datan. Många tycker att detta är ett skit program! Ni har rätt men det intressant och se människors beteende i gruppen. Sen är det ända gången på dagen jag vet att jag skrattar, le iallafall och då blir jag avslappnad.
Tack och God natt!
Puss och Kram
Pernilla
Dagens nyhet!
Idag när jag körde mot kyrkogåren där Lilleman ligger, såg ett enormt svart moln på himlen. OOO, jävlar tänkte jag när jag parkerade på kyrkogården!
Det stod en kyrkogårdsanställd precis vid Villes viloplats, så jag var tvungen att fråga: Är det där verkligen en organiserad brand!? NÄÄÄ, fick jag förskräckt till svar!
Det bara välde in en massa rök på kyrkogården och lågorna var enormt stora. UUhh, som jag ryser när jag tänker på det.
Samuel och jag körde en "kolle runda" (som det heter här i bygden :) ) han tyckte det var häftigt, men efter lite närmre eftertanke säger han: Är Ville rädd nu?!
Nä, det är han inte för han är hemma i vårt hus. Det konstaterade både jag och Samuel att så är det!
Ville är här, här där han hör hemma!
Och så kom de där tårarna igen!
Puss och Kram
Pernilla
Livet
Ibland känns detta bara som en historia jag hört, ibland tilloch med en film jag sett.
Men nä, det är mitt liv det handlar om, min verklighet, min vardag.
Men nu har chocken lagt sig hos omgivningen och allt lullar på som vanligt igen, i yttrevärlden. Men inte hos mig.
Så känns det yttrevärlden och sen är det min värld, min bubbla. Jag kämpar mig uppåt och jag har kommit en bit på vägen, men det där sorg en så tung och bära.
Jag vill också passa på att TACKA alla som har gjort en massa för oss. Skickat kort, blommor, smsat, ringt, pratat med oss, bara nickat och blinkat med ögonen vi förstår alla små tecken. TACK, ni är många fina männsikor där ute!
Puss och Kram
Pernilla
Det sägs att skriva ska läka
Ja, jag skriver lite, men vill gärna dela med mig det till mina nära och kära och dig förstås!
Denna bloggen kommer handla en del om sorg, sorgen efter min ängla son Ville som dog i min mage i början av mars efter en fullgången graviditet.
Jag har varit på väg att starta denna bloggen många gånger men inte riktigt vågat. Hur mycket ska jag dela med mig till cyber världen?
Men kanske kan jag hjälpa någon annan som hamnat i denna situationen, eller kanske du bara vill kolla vad har hon hittat på idag?
Det kommer vara endel sorg, ilska men förhoppningsvis även endel glädje i framtiden.
Så vad har jag att förlora på att dela med mig av min historia? Inget, jag har redan förlorat endel av mig, det man inte ska förlora, mitt barn.
Puss och Kram
Pernilla
