pernillastankar

Vi har haft en helg utöver det vanliga! Vädret har varit toppen, familjen har mått bra och vi har varit otroligt effektiva då vi utfört en massa "måsten".

 

När jag är ensam kommer dem smygandes, tankarna. I bilen, på bussen, på tåget. Dem är svåra att stoppa.

I bilen mellan Malmö och Helsingborg härom dagen kom det en minnesbild av när vi var i Kungsbacka hos Fam Toft, som tog oss under sina vingar endast två veckor efter Villes bortgång. Dofter, ljud, kärlek och de många tårarna jag grät när jag skulle lämna dem. Bara vid tanken på det gråter jag. Jag finns hur jävla ont det gjorde och egentligen ville jag bara sitta i deras soffa och luta mitt huvud mot deras trygga axlar.

Jag hade inte orken till något.

Tänk hur långt vi har kommit hela familjen sedan dess. 

Vet ni att jag fortfrande kan känna doften av Ville <3 tack lilleman<3

Doften från bb har jag förlorat men minnen ligger mig varmt om hjärtat. 

För ca 1 vecka sedan pratde vi i skolan om varför vi undanhåller sanningar från barn, då leken är deras sett att bearbeta verkligheten. Jag fick då möjlighet att berätta vår historia om lilla Ville, det kändes så fint. Att få benämna honom vid namn och tala om att han är endel av vår familj. Jag hoppas de fick ett annat perspektiv på frågan efter min personliga berättelse och jag upplevde att många blev berörda och det visade sig att det var inte bara jag som var änglaförälder i rummet.

Det är detta jag har velat föra vidare med Ville, att prata om fosterrörelser, om spädbarnsdöd, om kärlek och att livet går vidare men det sätter stora ärr. Jag vill hjälpa andra som varit med om liknande öde. 

 

Jag sträcker ut en hand och dem som vill kan grepa den.

 

Puss och Kram

 

Jaaaaaaa, jag klarade hemtentan jag skrev i mitten av januari. Så härligt, vilken känsla! Det firar jag med ett glas vin, såklart ;)

 

Jag är nu på praktik på en förskola i Landskrona och jag har snart avverkat 1 vecka av 4. Det är intressant, givande och lärrorikt. Men det är lite svårt när man inte har fullt ansvar och jag kan inte komma där och bestämma en massa. Jag kan ha åsikter och förslag men det är inte som om jag hade en tjänst där. Svårt att förklara, men visst minns du känslan när du var praktikant på högstadiet. Lite så känns det. Min handledare och det  övriga förskollärarna är väldigt trevliga och sammarbetsvilliga.

Trots att allt är bra ha jag endast en sak i huvudet: snart är det semester! Som vi längtar, iallafall jag och Magnus. Samuel är lite skeptsikt, han ska åka snowracer säger han trots att vi har förklarat att på kvällen går vi det och på dagen då är det skidskola. 

 

Jag har berättat för om min sköldkörtel som är rubbat och att jag fick levaxin för det. Det har nu gått nästan 5 veckor sedan jag började med det och nu känner jag verkligen stora förändringar.

Känslan att vakna på morgon och kunna resa mig upp ur sängen utan att det gör ont över allt är underbar. Jag känner mig inte så labil och hysterisk och hormonerna hoppas jag sköter sig. Känns så iallafall. Jag är inte alls så trött som tidiagre och min hjärndimma är helt borta, ingen seg kola in min hjärna mer!

Jag tänker ofta när jag tar min medicin att så mycket bättre jag mår nu och hur mycket min sköldkörtel har påverkat mig innan och under väldigt lång tid. 

 Det känns som jag verkligen är på god väg tillbaka igen! Min tacksamhet till Överläkare K.S är obeskrivligt.

 

Om en stund ska lilleman i sängen, jag och mannen ska äta lite tapas och se på lite fotboll. Jag ska anstänga mig till max för att inte somna i soffan efter en hel dag på en förskola men en ljudnivå jag inte är van vid.

 

Puss och Kram

 

Ett känsligt ämne, eller hur!! 

Jag tänker inte komma med några tips för jag är ingen expert, dock tänker jag berätta om en affekt som har skett i vårt lilla hus. 

Många utav hos uppmanat våra barn att skynda sig tex vid på klädning och för att motivera våra små guldklimpar säger vi lite pedagogiskt:

-Jag räknar och ser hur lång tid det tar! Ja, vad kul!!

De flesta barn är helt på denna lilla tävling och de hoppar av lycka när de inser att de har varit jättteeeesnabba!

Effektivt eller hur, och så får man ju in lite matte där naturligt. Checkt, som bara den!!!!

MEN

Så en dag så är era barn inte små längre och så sitter de någonstans och väntar på er tex på toan och vi föräldrar ska bara.... innan vi kommer och hjälper de. Vi svarar lite vänligt:

-Jag kommer,

Helt plötsligt börjar de små liven:

-1, 2, 3, 4, 5, 6 osv

Charmigt och roligt och som förälder slår man sig lite på bröstet och tänker:

-Åh, vad duktig lillen är som räknar själv och det jag har räknat för lillen har lillen verkligen tagit åt sig och lärt sig utav.

Detta berättar man oftast sedan för den andra förälderna och nu tänker man att man minsann en lite einstein i familjen. Ni förstår man är oerhört stolt som förälder!

Efter ett tag när lillen börjar bli lite större och börjar sätta sitt lilla räkande i system i tid och otid är det inte lika charmigt. Dessutom har barnet nu kommit på att detta lilla räknandet börjar irritera mamma och pappa liiitttte grann och då är det väldigt roligt att räkna lite till. Dessutom kan barnet nu räkna lite längre är 10!

Det som började som en bra lösning och sedan till och med var pedagogisk har nu fått motsatt effekt.

 

Så vad innehöll du påsarna?

Nytt år, ny almenacka eller hur?

Trots att vi har haft ett oförglömligt och sorgligt 2012, så har det gått otroligt fort. Jag tycker inte det var så länge sedan jag satt med 2012´s almenacka och skrev in födelsedagar mm och nu har jag gjort det samma med 2013´s almenacka. Detta innebär tid för reflektion. Jag fastnade i mars månad av naturliga själ och det var texten "begravningsbyrån 10.00" som jag hängde mig fast vid. Den upplevelsen var, ja vad var den. Svårt att beskriva med ord. 

Det var sorgligt, overkligt och smärtsamt. Sitta och bläddra i en katalog full med massa kistor, allt från en enkel spånskivs kista till en neonrosa med volanger på, men det var längst bak vi blev hänvisade att titta. Där fanns två kistor att välja mellan. Skönt, det signalerar för mig att spädbarnsdöd det sker inte ofta.

Vi väljer kyrka, gravplats, präst, datum och tid. Sen ska vi bläddra igen, välja urna.

Helt overkligt. Det så konstigt, vem bestämde att vi skulle kastas in i detta?

Eftersom begrevningsbyrån ligger nära sjukhuset satt jag och tänkte att han ligger där i kylrummet i huset rakt över vägen, så nära men ändå så långt borta. 

När vi var klara och gick tillbaka till vår bil i riktining mot sjukhuset, tittade jag på det gråa tråkiga sjukhuset och ville gå dit och hämta honom.

Varje gång jag åker till skolan kör bussen förbi det där gråa sjukhuset, det går bra. Kanske borde jag hata sjukhuset, dock känner jag värme och kärlek. Konstigt eller hur!?

Jag har fått distans till Villes bortgång och han har gjort mig starkare-

 

Puss och Kram

 

  

Jag många gånger tidigare skrivit om att jag vill att kroppen ska börja funka som vanligt igen och jag har känt att någon stämmer inte och att jag därav av tagit en del blodprov. Hos den privata gynokologen var första provet lätt förhöjt, gjorde om det 6 veckor senare då var allt bra. Men allt är inte bra med alla konstiga saker jag känt och hur jag mått, i hans ögon är jag bara en tjockis som ska banta så ordnar det sig. Ja, han har ordagrant sagt till mig att jag är tjock. Jo, tack jag vet!

 

Jag har många gånger tidigare fått kommentarer om hur kan du inte gå ner i vikt när du tränar så mycket, vad äter du egentligen? Jag kan med gått samvete säga att jag äter bra, i rätt mängder osv. Min trovärdighet hos andra har inte varit hög, har jag förstått, eftersom de har pratat om mig med andra bakom min rygg!

 

Så jag kontaktade Överläkaren på BB som funnits vid vår sida sedan vi förlorade Ville och hon skickade mig till vc för att ta nya prover (även fast hon sa att jag inte skulle känna efter så mycket), sedan gick hon på semester i några veckor, MEN hon lämnade detta vidare till hennes Överläkar kollega på gyn och han kontakatde mig för att meddela att min sköldkörtel prov var lätt förhöjt att han därför vill att jag skulle ta om det igen och att han därför samtidigt ville ha en djupare analys på mina prover. Detta var för ca 3 veckor sedan. Jag har sedan bara väntat på mina provsvar. Härom dagen när jag stod på Väla ringde Överläkaren från BB och hon bad om ursäkt för sitt uttalande och hon hade dåligt samvete för det visade sig att det är fel på min sköldkörtel! Vad var det jag sa!

Därav alla konstiga saker, och oregelbunden mens och ingen äl.

Äntligen, någon som lyssnar på mig och inte dömer mig.

Jag känner mig glad och kan blicka framåt, men jag förstår att det kommer ta tid innan jag kommer bli bättre, men jag känner redan av vissa förbättringar efter 3 dagars medicinering. Vill ni veta mer om hypotyreos, brist på sköldkörtelhormon, klicka här: http://www.skoldkortelforeningen.se/index.php/sjukdomsfakta/hypotyreos/symptom

 

Klart jag inte vill ha detta och ta medicin, men symtomerna har bara eskalerat den senaste månaden att jag känner hur hela min kropp bara har brytits ner mer och mer för varje dag. Jag var tvungen att redan ut var det var för fel på mig för så som jag har mått fysiskt och psykiskt ska man inte må som ung.

Nu är läget såhär och då utgår jag ifrån det och jag ser en strimma av hopp att inom ett halv år är förhoppningsvis vanliga Pernilla tillbaka.

 

Puss och Kram

 

Rubriken låter bra eller hur! Synd jag inte genomför det bara, eller jag har ju gjort allt men inte tillräckligt. Jaja, jag får läsa igen vid senare tillfälle.

Efter ett långt samtal med min fd kollega Louise och när jag var tvungen att avsluta var vi ändå inte färdiga :), så åkte jag och jobbade på en förskola i grannbyn. Jag blev väldigt insperarad av den förskolan, allt var så tillgänligt för barnen och de fixade det väldigt bra. Inredningen och materialet och dess tillgänlighet kändes så genomtänkt.

Jag går in på en förskola med helt andra ögon idag än vad jag gjorde tidigare. Spännande! Jag fick efter detta arbets passet endel att skriva i mitt inspirations block.

 

Nu ikväll har jag återigen varit på massage för min rygg och bäcken. Han såg en förbättring, dvs mina övningar  har gjort nytta! YES, jag känner det själv, men jag förstår att jag har en lång väg att gå innan det är helt bra. Efter många års dålig hållning mm förstår jag att det tar tid.

 

I morgon är det skola hela dagen och det är dags för vår lilla grupp att ha en egen miniföreläsning på eftermiddagen. Kul, för jag gillar nya utmaningar. Sen blir det till att åka hem och fortsätta läsa inför torsdagens föreläsning.

Mer spännande än så blir det inte just nu.

 

Puss och Kram

 

Hela dagen har gått åt att vila bort den där dumma migrän. Så eftermiddags tog jag mod till mig och gick en sväng med hundarna, riktigt härligt! När jag har migrän, kan jag inte äta någotting, för det är precis som det blir bättre just när jag äter och slår huvudvärken till och blir ännu värre och jag blir illamående. Så energin har legat på sparlågan hela dagen. Därav unnade jag mig Twilight maraton, åh jag är verkligen lite kär i de filmerna <3 inte i Edward, som många andra utan i Edward och Bellas kärlek.

 

 

Nu ska jag börja på del 3, passa på medans mannen kollar hockey på tv! Fast han gillar Twilight han med, han gillar dock inte att se samma film flera gånger. OJ, vad vi är olika där!!

 

Jag fick ett jättefint meddelande på Facebook idag av en vän som växt upp i Lerberget precis som jag: Hennes pojke (är 2 år äldre än Samuel, om jag minns rätt) hade endel tankar om döden och att barn kunde dö, hon berättade om Ville för sin son. Han ville sedan åka till kyrkogården och tända ljus för honom. Så det har gjort det idag <3!

TACK, Emma att du berättade det för mig, och du är modig som pratar om döden med ditt barn. Jag blir otroligt rörd över detta, det värmer så mitt hjärta!

Detta är precis så som jag vill att det ska bli: Ville ska bli en "förebild", med det menar jag att vi ska alla prata om honom, visa hans grav och för den som vill får gärna se de fina fotona på honom. Allt detta bekräftar att Ville har funnits, vilket fortfarande är viktigt för mig.

En historia som denna gör Ville levande!

 

Puss och Kram

 

Jag bestämde mig för någon vecka sedan att ställa mig på vikarielistan i Höganäs inom förskola och skola och idag fick jag napp, så idag har jag jobbat mellan 8-13. Inte mycket men alltid en lite slant att spara till sommaren när min inkomst är likamed 0:-

Det var kul att komma ut nu efter jag har fått lite annan syn på förskolan och min kunskap har blivit större. Jag måset klappa mig själv lite på axlen, jag är väldigt nöjd med att jag har börjat att plugga. Jag ångrar det inte en dag!

Jag har ju glömt att berätta: JAG KLARA HEMTENTAN!!!! Jag är väldigt stolt över mig själv! Nu ska jag bara klarar grupparbetet sedan är denna kursen avslutad :)

Som lite belöning fick jag senaste Grey´s Anatomy boxen med posten idag. Jag är dock inte alls sugen på att se det just nu, men jag låter den ligga så får vi se när andan faller mig in att börja se på boxen.

I morgon ska jag till min VFU plats och jobba in några dagar för v 8 då vi ska på skidresa och självklart har de lagt VFU då! Känns lite blandat inför detta, jag tycker att VFU:n är intressant men jag kan inte påverka verksamheten speciellt mycket, det är mer gilla läget och studera gruppen. Lärorikt på ett sätt, känner mig lite "varm" i kläderna för detta, tur jag har nästan 3 år kvar på utbildningen, jag förstår att jag har massor att lära mig :)

 

Jag och Samuel har börjat att läsa en lite längre bok tillsammans. Min tanke var Mio min Mio, men det var utlånad. Så det blev Vattenhästen, som bibliotikarien rekommenderade. Samuel är helt på idén och det är verkligen en stund som jag och Samuel har tillsammans som är guldvärd. Efter denna boken hoppas jag att Mio min Mio har kommit in.

Jag har några härliga foto från helgen i Kungsbacka, jag lovar att ladda upp de denna veckan. Måste ta mig lite i kragen :)

 

Det var allt för idag!

Puss och Kram

 

Jag har känt mig lite urform några dagar och pausat från bloggen. Mens, behöver jag säga mer?! Denna kropp gör mig lite ledsen ibland.

Jag påminner mig själv hela tiden att det tog super lång tid för mig att återhämta mig efter Samuel, men då hade jag en fin levande bebis i min famn, en jävla skillnad kan jag tala om för er!

Det blir inte bättre av att jag känner att jag blir dömd bara läkaren ser mig, en tjocks. Gå ner i vikt så kommer det igång! Jo, jag vet. Men jag tränar och tränar och åter super bra. Hade jag haft min bebis hade jag struntat i min mens, stora delar av livet kretsar kring den nu.   

Sen samtidigt ser jag med positiva ögon, för jag vet att det kommer ordna sig. Jag önska jag bara visste när. Tror dessutom att jag är Sveriges mest grubblande människa, det gör bara att det blir jobbigare för mig själv. Jag vill bara kunna stänga av.

Minns ni det malandet skrev jag endel om tidigare. Så typiskt mig, jag hittar alltid något att mala om.

 

Nu ska tvätten hängas och kylskåpet fyllas på!

 

Ha en härlig måndag!

 

Puss och Kram

 

  

Helt plötsligt var hösten här, det är också konstigt, för hur många gånger säger man: detta året blev det ingen höst!

För på någon vänster så blir det alltid höst. Märkligt!

Jag tycker att träden och dess fallande löv är jättefina och jag gillar färgtonerna. Om mörkret håller sig till som det är nu är det mysigt, men tyvärr är det inte så! Ni förstår jag är inget fan av hösten, men jag var i parfymerian här i Höganäs för någon vecka sedan och då sa expediten: Visst är det härligt med hösten, man har så många planer och visioner och sen när våren kommer har man bara gjort en putteliten del av det man hade tänkt. Man tar sig liksom tid att drömma!

Hallå, så positivt, jag tänker ofta på det när jag tycker att hösten är tråkig. Det fick oss även att tänka på vad vi kan ha för planer och visioner. Därav vår familjehylla, tagit ner gardiner som ska bytas. Satt in en ny lampa, hängt upp en spegel och till helgen kommer det spännande, fler och nya lampor i hallen och köket.

Efter att vi har bott i vårt hus i 6 år insåg vi att vi har det väldigt mörkt. Nu ska det lysas upp.

Jag kommer på mig själv att tänka all ny inredning i vit, snyggt men opraktiskt med tanke på alla flugor som smutsar ner under vår- och sommar halvåret. Beige har vi redan så mycket att jag bara vi kräka på det. Vi får väl se hur det blir i slutänden!

 

Hösten brukar vara en deppig period men det har jag sagt goodbye till. Jag kan inte leva livet vår och sommar och sen gå i ide i ett halvår. Jag vill inte leva livet så. Jag vill vara nöjd med tillvaron januari till december. Ska bara lära mig det också!

 

Ha det fint!

 

Puss och Kram

 

 

Att ha tillhörighet till en grupp har alltid varit viktigt för mig och för er flesta andra också, men ingen vill tillhöra novagruppen, jag önskar ingen det.

Jag är glad att vi gick dit och vi ska fullfölja denna terminen, vi har kommit en bra bit på vägen och det märks. Jag har till och med glömt vissa detaljer, som att jag tex fick ryggmärgsbedövning, hur kan jag glömma det, narkosläkaren skällde ju på mig! Minnena bleks.

Det viktigaste minnena finns kvar, bilden av Ville finns på min näthinna, doften av honom i näsan. Tänker jag på honom känner jag doften direkt. Tyngden av Ville mot mot bröst när han låg där nyförlöst och fin. Minnena, det finaste jag har efter mitt lilla hjärta.

Tro nu inte att jag sitter och gråter, jag minns och ler.

När vi körde hem från novagruppen igår kväll kom denna låten på radion:

Jag hörde bara refrängen: Girl on fire!

Kände mig så jävla stark igår.......och lite snygg och pyttelite mindre tjock.

Det var jag, Girl on fire, där satt jag i min lilla passat och sjöng som aldrig förr, This Girl on fire. Starka ord, en stark känsla där och då!

Fick senst idag frågan: Du verkar så lugn, hur blir man det?! De får det obekväma svaret: Jag förlorade mitt ena barn för 6 månader och har lärt mig att inte göra så stor sak av saker och ting. Jag är inte så självkritisk som jag var förr. Jag är den jag är, gör det bästa jag kan utan att överarbeta det. That´s me.

Jag kan säga att majoriteten står och bara tittar på mig men halvöppen mun och vet inte vad de ska svara. Vilket jag förstår, men jag brukar låta det vara tyst ett tag sen brukar jag fråga om det är någon fråga på mitt svar. Jag berättar om min öppenhet, jag bjuder in de som gäster i mitt liv, nu, september 2012.  

 

Tack och God Natt!

 

Puss och Kram

 

Har hon tid nu tänker ni? 

Nä, det har jag inte och trött som f*n är jag också. Ögonen är så små och det känns som jag två 5 liters påsar under varje öga. Men det är värt det!!

Jag har gått från att jobba 75% till studera 120%, allt är så nytt så jag hoppas jag kommer in i det snart.

Det lilla jag har sätt av Malmö, gillar jag verkligen! Storstad, puls, olika människor, SPÄNNANDE!!!

Fick ett stort packet från CDON idag, massa litteratur...

 

 

 

Nu är jag riktig student, med multikortet i högast hugg, och ja, väskan är med till Malmö varje dag. Känns bra och det jag kände tidigare inför att använda väskan är inte bortblåst men det har blekts. Så som det ska göras enligt min kurator och Änglamamma L.

Vi var på föräldrarmöte igår på Samuels dagis och jag fick en så fin kommentar av en förälder: Det lyser så om dig, du har verkligen förändrats och vuxit så otroligt mycket som person!

Wow.......det kändes väldigt bra att höra det men tufft att det krävdes att jag skulle förlora min Ville för att jag skulle ta tag i mig själv.

Jag har försökt att beskriva för er hur ofta jag tänker på att jag vill bli gravid, dsv 24/7. Väldigt jobbigt, allt har kretsat kring äl mm vad jag än har gjort har jag direkt börjat att tänka på det. Så i tisdags efter jag och Emma hade tränat och jag var själv i bilen på väg hem kom jag på att, jag har inte tänkte en ända gång sedan i lördags på äl, graviditet. Det bara slog mig, nä minnsann, det har jag inte! Jag har inte haft tid, min hjärna har tvingats att tänka på annat, min hjärna har jobbat, den har inte gått på autopilot! Jag har gjort det där jag tjatat om, tillfälligt glömt bort detta stora, väldigt viktiga för mig. Känns märkligt, men skönt. Snälla låt det bli såhär ett tag framöver, så tror jag att min kropp börjar funger som den ska. Jag tror på den, min kropp!

Sen måste jag ge mig själv en klapp på axlen! Träningen går väldigt bra, så som jag vill ha det. Sen vet jag inte med vikten, men det är bara en siffa, som jag dock tycker är aldelles för hög, jag kan inte mäta mig med den. Maten funkar jättebra, det har den gjort sedan innan jag blev gravid med Villisen, även fast det slank ner några fler Marabou apelsinkrokant.

 

I måndags när jag skulle lämna av Emma efter träningen, så satt vi kvar i bilen och prata i någon minut om Ville, de bort precis vid kyrkan i Höganäs, från ingenstans ringer kyrkoklockan en gång kl 20.30. Vi tittar båda på varandra och säger: hörde du det?

Sen precis efter släcks deras lampa utan för deras port, men inte lamporna utanför de andra portarna, dessa lamporna kan ingen tända eller släcka utan de görs med automatik vid skymning. Sen pang så tänds lampan igen. Då tittar vi på varandra och säger: Såg du det?

Vi skrattar lite och säger, det där var Ville. Så typiskt honom! Mamma och Moster Emma, jag ser er allt!!!

Så härligt och fint, att vi fick uppleva detta tillsammans, Ville ser nog vad Moster Emma betyder för hans mamma och vill nog på detta vis göra oss ännu thightare.

 

Jag avslutar med denna fina bukett! Plockad med kärlek av Samuel <3

•