Bra
Vi har det underbart i Kungsbacka och jag känner mig som vanliga jag. Kan det varaför att jag sa till Ville att han skulle passa huset nu när vi inte är hemma? Det är iallafall skönt att känna sig såhär avslappnad ibland. Vi hörs morgon!
Puss & Kram
Pernilla
Samtal
I dag har jag haft 2 bra samtal. Samtal som är balsam (eller till och med som hårinpackning) för min själ. På förmiddagen var jag hos min kurator på sjukhuset. Det känns alltid så härligt när jag går därifrån. Mitt huvud har fått lättat på trycker och hela jag nästan studsar av lätthet när jag går därifrån.
Sen kan jag tillägga att vädret idag har hjälpt mig så otroligt mycket. Jag älskar det där speciella ljuset som det blir när det är sol och blå himmel mellan rullgardin på morgonen, så bara vet jag att när jag nur rullar på den kommer det vara så gött väder ut! Ni förstår jag älskar våren och sommaren.
Hem och försökte börja packa inför helgens bravader. Huuummm, vad rörig jag är. Ja, det som kommer med får vi vara glada för!
Där emellen försökte jag leka superwomen dvs tvätta, hänga tvätt, dammsuga, betala räkningarna, tömma diskmaskinen och sola!
När solen gick i moln, sprang jag runt som en galning i hela huset för att vara så effektiv som möjligt. Visst kan ni se mig, springa runt i min bikini, hahaha!
Kl blev snabbt 16 och då var det dags att hämta Samuel hos sin bästa kompis. En glad och trött kille somnade snabbt i bilen hem till Mormor och Morfar. De fick hjälpa oss en stunde eftersom jag skulle träffa fina Änglamamma L i Åstorp. I 3 timmar satt vi och prata om allt mellan himmel och jord. Jag är så glad att jag funnit dig min fina vän!
Så med ett leende på läpparna körde jag hemåt.
Var nästan hemma (precis utanför jägaren som kom när vi körde på rådjuret den 6/6) då springer det ut ett rådjur framför bilen. Jag panikbromsar och säger -Det här kan inte vara sant!
Jag hinner precis bromsa så det gick bra. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Gråten satt verkligen i halsen.
3 rådjur sedan 6/6 var av den första dog. Känns som att någon vill förmedla något till mig! Är det min lilla gosse i himlen som vill säg oss något eller är det bara slumpen?! Känns som att något vill förmedlas till oss.
Ska jag sluta köra bil? Eller, mamma du ska ha på dig glasögonen när du kör bil! Koncentrera dig när du kör, sitt inte och grubbla, du får inte fler svar!
Någon som kan hjälpa mig på traven, jag kan inte släppa det riktigt.
Nu ska jag försöka sova, får se hur det går.
Puss och Kram
Pernilla
Höger bak
Äntligen!
Idag har det varit en bättre dag och livet känns då så mycket bättre. Efter en liten filmpaus efter jobbet, Twilight, visst mår man bättre efter att ha sett en av dessa fantastiska filmer, åkte jag och hämtade Samuel och sen blev det en tur till Mamma och Pappa och gosa lite med de sista 2 vaplarna innan de åker till sina nya familjer till helgen.
Min favvo är kvar, höger bak eller Texas som han ska heta, som jag har gosat med honom och hans syster Lisen i em. (Okej, där är valparna nu ska titta på inte mitt down town område, hahaha)
Lotus vill väääällllddddiiiiigggttt gärna ha leksaken Samuel har i sina händer :)
Som ni ser har solen lyst på oss och det behövdes efter 4 dagar med spöregn! Väl hemma blev det en massa hoppande på studsmattan och vi träna på att kämpa, dvs den som tar bollen först vinner. Perfekt lek eftersom Samuel behöver lite mer kämpar glöd och eftersom det är väldigt viktigt att vinna i hans ålder, kämpar han på fint. Det gillar denna mamman!
Sen avslutade vi denna eftermiddagen och kvällen med Allsång på skansen, bra musik, Sean Banan, lyckligt barn och en ännu lyckligare Pernilla.
När vi sitter i soffan och väntar på Sean Banan säger Samuel efter en lång tysntand -Mamma, jag har haft jätteroligt med dig idag!
De orden kändes som det kom rakt ifrån hans hjärta. Jag blev så glad att jag börja gråt. Som ni förstår behövs det inte mycket för att tårarna ska komma.
Såg ni Lahle på Allsången när hon sjung, "some die young", så bra det var! Så vackert att jag börja gråta igen.
När jag stod och titta på kortet på Ville i fm, så bara slog det mig igen, så fina han var, så fin. Jag kunde riktigt känna hans kind mot mina fingrar, hans mjuka händer och hans välskapta fötter.
Nu önskar jag bara att få håla honom i min famn och känna på de där goa kinderna igen och pussa honom lite till.
Åter till valparna; Det finns en anledning till varför jag inte har fäst mig för mycket vid dem, jag hade inte klarat av att få något stark band till dem och sedan skulle jag ha brytit det bandet också när de var 8 veckor. Det skulle ha gjort för ont.
Men så har jag då, höger bak, Texas som snart ska bli malmöit, hans svans har gått som en propeller när jag har tagit upp honom i min famn. Så har det varit i flera veckor nu, mer än så behövdes det inte för att charma mig.
Det är han som lagt sitt huvud på min vrist på de översta bilderna. Bedårande eller hur!
Puss och Kram
Pernilla
Min tatuering
Det är ingen förutom mina närmast som har kommenterat min tatuering, så vad tycker ni andra, dumt eller klokt?!
Villes hand på min underarm.
Puss och Kram
Pernilla
P.S Jag vill även tillägga att är det någon som vet någon annan som har förlorat ett barn på liknande vis som jag, vilket jag inte hoppas att någon har, får ni gärna låta den paret läsa min blogg, om det vill. Ett av mina syfte med bloggen är ju att kunna hjälpa andra som förlorat sin lilla bebis. Man behöver inte kontakta mig på någotvis men jag vet av egen erfarenhet att det är jätteskönt att läsa att någon annan känner likadant och har tyvärr gått igenom det man själv gör.
Jag är jätteglad att jag har fått lära känna dig Änglamamma L, det har betytt mycket i mitt sorgearbete! D.s
Måndag 25/6
Jobbat, tänkt, åkte hem, sen brast det. Jag kände mig så tom när jag kom hem, och då behövde jag bara prata med mamma i några minuter innan tårarna kom. Denna kropp och dess huvud! Det skulle ha varit som på biblioteket, nä denna hjärnan är jag inte nöjd med, jag lämnar tillbaka den och lånar en ny och är jag nöjd med den kan jag förlänga lånet! Så smart!
Så lätt är inte livet, alla dras vi med något problem.
Idag blev det kvällsmat på Väla, köttbullar till Samuel och wok till mig och mannen. Samuel fick ett par gummistövlar och en ny tröja.
När jag satt i bilen och vänta på att regnet skulle avta fick jag även några kloka och fina ord från Carro, du är så fin min vän, min klippa!
Så nu står jag här i köket och bloggar och försöker se tillbaka på dagen. Den började mindre bra och slutade dessto bättre. Nu ska jag försöka ta med mig detta till imorgon och försöka att hela dagen blir bra i morgon.
Mitt liv känns som en prövning, nu ska hon minnsann få kämpa lite.....JAG KÄMPAR, jag ger inte upp, jag gör det för mina 3 pojkar. Ville, Samuel och Mannen.
Puss och Kram
Pernilla
Det skaver i mitt hjärta
MIdsommarafton blev som den blev, Samuel var nöjd och det var det viktigaste!
Jag vet inte vad jag ska skriva för tomheten har infunnit sig igen och den är en riktig energitjuv. Så jag är så otroligt trött hela tiden, vill bara sova men jag får ingen riktig ro till det. Hoppas det går över om någon dag tills dess måste jag acceptera att min energi är som bort blåst. Detta har också medfört att mitt minne är ännu sämre än innan. Jag påbörjar något och sen bara går jag sen kan jag upptäcka flera timmar senare när jag går förbi det jag påbörjat att oj, det var ju det jag höll på mig. Innan tyckte jag att det var jobbigt eftersom jag tidigare var väldigt välorganiserad, men nä, jag bara rycker lite på axlarna och tänker ja,ja det är såhär nu. Det har tidvis även gjort mig jätteledsen men jag har accepterat att detta är jag just nu, den nya Pernilla.
Jag hoppas att det snart blir lite lättare och att min energi kommer tillbaka om inget annat så ska jag snart träffa min Älskade Carro och den härliga familjen Toft. Jag behöver hennes varma famn och kloka ord.
Puss och Kram
Pernilla
Ensamhet
Ensamheten
Idag känner jag mig ensam i min sorg. Mannen försöker prata bort mina tårar, jag blir riktigt arg på honom. Snälla, det går inte att prata bort min sorg. Jag måste få gråta färdigt.
Han vill mig väl, men det blir bara fel, väldigt fel!
Idag hade jag kunnat ta mina jordgubbar i en liten påse och åkt in på förlossningen och satt mig i rum nr 15 och tittat ut över sundet. Sitta där och tänka i min ensamhet. Få gråta mina tårar tills de tar slut för idag, få vara den svaga
Min gamla hund, Moa, följer mig som en hök idag, tittar på mig med ett vakande öga när hon ligger här sidan om mig. Hon ställer sig upp och tittar på mig och viftar på sina svans. Hon förstår och vill trösta. Trots att hon är Höganäs dummaste blondin! Ni som känner Moa vet hur hon är.
Nä, alla blondiner i är inte dumma! Carro sa till mig för ett tag sedan efter hon ljustat upp sig i hår igen efter hon haft lite mörkare slingor: Jag har mycket roligare som blond! Jag kan inget annat än hålla med, därför blev jag blondin igen för någon månad sedan :)
Blir en annorlunda dag idag och jag är inte ledsen för att det just är Midsommar utan det är bara en sån dag som är sämre än visa andra dagar.
Trots att jag har varit frustrerad på min man har vi ändå hunnit prata ut och kommit fram till två saker under tiden vi åt lunch. Så nu ska vi sats på vår hälsa tillsammans och vi ska peppa varandra till ett bra resultat. -Jag vill faktiskt bli gammal och då måste jag hjälpa min kropp på vägen genom bra mat och motion. Väldigt enkelt!
Tack bloggen för att du finns, det känns mycket bättre nu!
Tack för att du läser min blogg och försöker förstå mig.
Nu lägger jag dagens tårar och frustation bakom mig och ser till att resten av Midsommar 2012 blir bra. Okej!
Puss och Kram
Pernilla
Idag känner jag mig ensam i min sorg. Mannen försöker prata bort mina tårar, jag blir riktigt arg på honom. Snälla, det går inte att prata bort min sorg. Jag måste få gråta färdigt.
Han vill mig väl, men det blir bara fel, väldigt fel!
Idag hade jag kunnat ta mina jordgubbar i en liten påse och åkt in på förlossningen och satt mig i rum nr 15 och tittat ut över sundet. Sitta där och tänka i min ensamhet. Få gråta mina tårar tills de tar slut för idag, få vara den svaga
Min gamla hund, Moa, följer mig som en hök idag, tittar på mig med ett vakande öga när hon ligger här sidan om mig. Hon ställer sig upp och tittar på mig och viftar på sina svans. Hon förstår och vill trösta. Trots att hon är Höganäs dummaste blondin! Ni som känner Moa vet hur hon är.
Nä, alla blondiner i är inte dumma! Carro sa till mig för ett tag sedan efter hon ljustat upp sig i hår igen efter hon haft lite mörkare slingor: Jag har mycket roligare som blond! Jag kan inget annat än hålla med, därför blev jag blondin igen för någon månad sedan :)
Blir en annorlunda dag idag och jag är inte ledsen för att det just är Midsommar utan det är bara en sån dag som är sämre än visa andra dagar.
Trots att jag har varit frustrerad på min man har vi ändå hunnit prata ut och kommit fram till två saker under tiden vi åt lunch. Så nu ska vi sats på vår hälsa tillsammans och vi ska peppa varandra till ett bra resultat. -Jag vill faktiskt bli gammal och då måste jag hjälpa min kropp på vägen genom bra mat och motion. Väldigt enkelt!
Tack bloggen för att du finns, det känns mycket bättre nu!
Tack för att du läser min blogg och försöker förstå mig.
Nu lägger jag dagens tårar och frustation bakom mig och ser till att resten av Midsommar 2012 blir bra. Okej!
Puss och Kram
Pernilla
Ögonmått
Hej, Jag heter Pernilla och jag har köpt en jättestor studsmatta till min son!
HEJ PERNILLA!
Jag försöker få min omgivning att förstå hur dåligt ögonmått jag har..... 4 meter studsmatta, hummmm, låter lagom i mina öron.
-Den ser ut och vara lika stor som grannbarnens, Tänker jag i butiken, vilket jag tycker är perfekt storlek på mattan.
Okej, jag hade väldigt fel.
Hej, detta är vår trädgård, nä, jag menar studsmatta!
Ja, Mannen jag köpte förstor studsmatta, jag erkänner. Det blev fel, men Darling nästa gång är det nog bäst att du lyssnar på mig när jag försöker få dig att förstå att mitt ögonmått är obefintligt.
Tack, Moster Emma för hjälpen med monteringen av mattan. Hjälp vilken pärs det var! De sista fjädrarna va nästan som att föda barn, hör mig själv säga -Nu tar vi i lite till, ja kom igen, liiiiite till.
Men roligt hade vi.
Puss och Kram
Pernilla
HEJ PERNILLA!
Jag försöker få min omgivning att förstå hur dåligt ögonmått jag har..... 4 meter studsmatta, hummmm, låter lagom i mina öron.
-Den ser ut och vara lika stor som grannbarnens, Tänker jag i butiken, vilket jag tycker är perfekt storlek på mattan.
Okej, jag hade väldigt fel.
Hej, detta är vår trädgård, nä, jag menar studsmatta!
Ja, Mannen jag köpte förstor studsmatta, jag erkänner. Det blev fel, men Darling nästa gång är det nog bäst att du lyssnar på mig när jag försöker få dig att förstå att mitt ögonmått är obefintligt.
Tack, Moster Emma för hjälpen med monteringen av mattan. Hjälp vilken pärs det var! De sista fjädrarna va nästan som att föda barn, hör mig själv säga -Nu tar vi i lite till, ja kom igen, liiiiite till.
Men roligt hade vi.
Puss och Kram
Pernilla
Jag och de andra bloggerskorna
Jag är så himla trendig, jag har gjort som alla de fancy bloggerskorna har gjort idag, solat!
Jag i min nya bikini!!
Hahahahahahahaha, eller hur, nä den får ni aldrig se här!!!
Oj, så rolig jag är idag! Jag skrattar själv, de är det vikitigaste...........
Puss och Kram
Pernilla
Läs och håll med mig från förra inlägget!
Läs mitt förra inlägg först och sen denna artilken, OKEJ!
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15009362.ab
Snälla hör på min vädjan, Sverige!
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15009362.ab
Snälla hör på min vädjan, Sverige!
And the winner is........
Jag är en ganska bestäm tjej och har jag bestämt mig för något har jag ganska svårt för att rucka på min åsikt, ni som känner mig vet!
MEN
Nu tvingas jag att se mig själv besegrad, inte lätt i heller för jag är tävlingsmänniska också! Det är diskuterats ganska mycket om pool och studsmatta i denna familjen. För mig är det BIG NO, NO på båda. Vilken tråkig mamma jag är, eller hur! Här kommer varför:
Studsmattan har jag tyckt att han har varit för liten för och att läkarna varnar för att endel barn har skadat sina ryggar då det hoppat och landat fel + att en på dagis bröt sin arm när han hoppat och ramlat på sin studsmatta. En bröten arm, ja sånt som händer men ryggen är inget att leka med. Han har hoppat hos grannbarnen men jag ska erkänna att jag är lite nervös när han hoppar, så jag står inte gärna där och tittar utan jag går. På med skyddslapparna :)
Sen har det inte undgått mig att han tycker det är hysteriskt roligt, när han skrattar sådär mjuk hela tiden då gillar Samme det.
Pool, vatten........ jag är helt enkelt väldigt rädd för att något annat barn eller Samuel går in här och vi inte ser det och så ska barnen bara "kolla lite" och lutar sig över, usch, det där går väldigt fort! Står senast idag om drunknings olycka i HD, en 6 årig flicka i en pool. Nä, det får mig att rysa och jag vill verkligen inte ha en pool i trädgården, ingen annan i denna byn i heller bör ha det! Jag förstår meningen med att ha en pool, men alla fina människor, vi bor ju 7 min i från havet och vi har ett fint badhus i Lerberget.
Samuel har själv haft en lite babypool de andra åren men, nä, jag är så himla stressad av att ha den i trädgården. Så jag har lovat honom att vi ska till stranden när det är fint väder. Nu är det upp till mig att bevisa att jag håller det jag lovat. Än så länge går det bra!
Så nu tvingas jag och välja mellan pest eller kolera. Jag måste, tycker själv att jag är skit tråkig som är en så tråkig mamma. Jag kan inte skydda Samuel från allt, det är helt omöjligt. Alla är rädda om sina barn och vi vet tyvärr att livet kan ändras drastiskt, väldigt fort. Min rädsla att förlora Samuel är obeskrivlig!
SÅ
Studsmattan är ni inköpt, antar att vi kommer tvingas montera den ikväll och att den sen ska prov hoppas, så Samme när vara uppe sent ikväll!
Jag erkänner mig besegrad!
Puss och Kram
Pernilla
MEN
Nu tvingas jag att se mig själv besegrad, inte lätt i heller för jag är tävlingsmänniska också! Det är diskuterats ganska mycket om pool och studsmatta i denna familjen. För mig är det BIG NO, NO på båda. Vilken tråkig mamma jag är, eller hur! Här kommer varför:
Studsmattan har jag tyckt att han har varit för liten för och att läkarna varnar för att endel barn har skadat sina ryggar då det hoppat och landat fel + att en på dagis bröt sin arm när han hoppat och ramlat på sin studsmatta. En bröten arm, ja sånt som händer men ryggen är inget att leka med. Han har hoppat hos grannbarnen men jag ska erkänna att jag är lite nervös när han hoppar, så jag står inte gärna där och tittar utan jag går. På med skyddslapparna :)
Sen har det inte undgått mig att han tycker det är hysteriskt roligt, när han skrattar sådär mjuk hela tiden då gillar Samme det.
Pool, vatten........ jag är helt enkelt väldigt rädd för att något annat barn eller Samuel går in här och vi inte ser det och så ska barnen bara "kolla lite" och lutar sig över, usch, det där går väldigt fort! Står senast idag om drunknings olycka i HD, en 6 årig flicka i en pool. Nä, det får mig att rysa och jag vill verkligen inte ha en pool i trädgården, ingen annan i denna byn i heller bör ha det! Jag förstår meningen med att ha en pool, men alla fina människor, vi bor ju 7 min i från havet och vi har ett fint badhus i Lerberget.
Samuel har själv haft en lite babypool de andra åren men, nä, jag är så himla stressad av att ha den i trädgården. Så jag har lovat honom att vi ska till stranden när det är fint väder. Nu är det upp till mig att bevisa att jag håller det jag lovat. Än så länge går det bra!
Så nu tvingas jag och välja mellan pest eller kolera. Jag måste, tycker själv att jag är skit tråkig som är en så tråkig mamma. Jag kan inte skydda Samuel från allt, det är helt omöjligt. Alla är rädda om sina barn och vi vet tyvärr att livet kan ändras drastiskt, väldigt fort. Min rädsla att förlora Samuel är obeskrivlig!
SÅ
Studsmattan är ni inköpt, antar att vi kommer tvingas montera den ikväll och att den sen ska prov hoppas, så Samme när vara uppe sent ikväll!
Jag erkänner mig besegrad!
Puss och Kram
Pernilla
Lördag
Var trött som bara den i morse, så det fick bli mannen som fick gå upp tidigt idag och jag sov minsann till hela kl 8! WOW
Men mitt huvud kändes tungt och mitt humör var inte på topp. Mannen hade gjort frukost till oss innan han och Samuel åkte på fotbollsträning, verkligen gulligt. Läste tidningen som vanligt och vad fanns inte där: jo , en dödsannons på en liten Änglabebis. Ilskan infann sig!
Jag ville bara ta tidningen och riva den i massa bitar kasta den i väggen och skrika. Jag blev så jävla arg! Istället bläddrade jag vidare sakta blad för blad, veck ihop tidningen och puttade den åt sidan, lite demostrativt.
Inom bordes kokade jag. Pustade och gick ifrån bordet.
Pratade med mamma om det och efter vårt samtal kändes det bättre.
Mannen och Samuel åkte på träning och jag.......gjorde absolut ingetting. Jag har ingen aning om vad jag gjorde då helt enkelt, veta att det malde i skallen.
Jag och Mannen pratde om det och han tycket - varför läser du det? Det undrar kanske ni också.....jag kan inte stänga ute verkligheten, jag mår inte bättre utav det. Som begravningsentreprenören så till oss ang dödsannons - Det är på det sättet man informerar allmänheten om att någon har gått bort och var man tar ett sista farväl av den personen.
Vi valde att inte ha någon dödsannons för Ville eftersom att de som vi ville skulle ha den informationen fick den på annat sätt än genom tidningen.
Vi åt lunch och gjorde vid oss och körde en liten sväng. Det sluta med sol och glass i Mölle. Vi körde förbi 2 bröllop och såg en askspridning. Hur lyckas man med det?
Har känt mig ur form hela dagen. Har varit irriterad och en opedagogisk mamma. -Måste du gapa så, mamma har ont i huvudet! Vilket barn hatar inte den kommentaren, känner mig urtråkig när jag säger det. Känns bara dåligt att säga det, istället för att gå och leka med honom så han inte behöver har myror i byxorna. Väldigt enkelt!
Samuel snappar upp ALLT vi säger så det kommer en massa -varför det? Vad betyder det?
I bilen hem från Mölle -Var är Villes aska? Jag svarade i hans urna på kyrkogården. Det är ju hans kista och hans lilla kropp som de har eldat upp som de sedan lagt i den fina urnan med nallen på.
-Och hans snutte mamma.
-Ja, hans snutte också, hjärtat
-Kan Morfar elda kistor i sin öppna spis?
-Nä, det får man inte, de gör det i ett hus sidan om kyrkan. Det har kungen bestämt ( var fick jag det ifrån! Men kände att det var det han kunde referera till eller jag skulle dragit allt med regeringen och lagar?! Nä, den kille vet redan för mycket om saker man inte ska behöva veta i hans ålder!)
- Är det kungen som har bestämt att Ville skulle dö?
- (HJÄLP, tänk, tänk) Nä, det är ödet.
- Vad är ödet?
- Ja, Samuel hade vi vetat vad det var hade jag gärna berättat det. Men det är något som vi inte kan styra över, vi vet inte riktigt vad det är. Därför kallar vi det ödet.
Djupa tankar i en blivande 5:årings huvud. Jag försöker tänka att Samuel är berikad med en erfarenhet efter allt med vad Villes död har inneburit. Positiva tankar, men något i mig blir så ledsen när han tvingas att tänka på döden, kistor, aska mm. Jag är övertygad om att Samuel alltid kommer minnas Ville och allt runt omkring honom, tuffa minnen från barndomen. Det gör ont i mitt hjärta. Vi vill bara att han skulle få ett syskon, något som vi alla har längat efter jättelänge.
Jag har både tänkt och sagt några gånger - Varför blev det inte ett missfall, hur kunde Ville klara alla tuffa stadier genom graviditeten?! Ett svar som för alltid kommer utebli.
Jag ångrar ingenting, jag är jätteglad att jag fick bära på Ville i 9 månader och lära känna denna mycket speciella gosse. Våra band är jättestark och även om jag aldrig fick se hans ögon och lära känna honom på andra sidan livmodern så har han gjort ett jättestort av tryck på mitt hjärta.
Hans öde var speciellt precis som han, vår lilla Ängel Ville <3
Puss och Kram
Pernilla
Men mitt huvud kändes tungt och mitt humör var inte på topp. Mannen hade gjort frukost till oss innan han och Samuel åkte på fotbollsträning, verkligen gulligt. Läste tidningen som vanligt och vad fanns inte där: jo , en dödsannons på en liten Änglabebis. Ilskan infann sig!
Jag ville bara ta tidningen och riva den i massa bitar kasta den i väggen och skrika. Jag blev så jävla arg! Istället bläddrade jag vidare sakta blad för blad, veck ihop tidningen och puttade den åt sidan, lite demostrativt.
Inom bordes kokade jag. Pustade och gick ifrån bordet.
Pratade med mamma om det och efter vårt samtal kändes det bättre.
Mannen och Samuel åkte på träning och jag.......gjorde absolut ingetting. Jag har ingen aning om vad jag gjorde då helt enkelt, veta att det malde i skallen.
Jag och Mannen pratde om det och han tycket - varför läser du det? Det undrar kanske ni också.....jag kan inte stänga ute verkligheten, jag mår inte bättre utav det. Som begravningsentreprenören så till oss ang dödsannons - Det är på det sättet man informerar allmänheten om att någon har gått bort och var man tar ett sista farväl av den personen.
Vi valde att inte ha någon dödsannons för Ville eftersom att de som vi ville skulle ha den informationen fick den på annat sätt än genom tidningen.
Vi åt lunch och gjorde vid oss och körde en liten sväng. Det sluta med sol och glass i Mölle. Vi körde förbi 2 bröllop och såg en askspridning. Hur lyckas man med det?
Har känt mig ur form hela dagen. Har varit irriterad och en opedagogisk mamma. -Måste du gapa så, mamma har ont i huvudet! Vilket barn hatar inte den kommentaren, känner mig urtråkig när jag säger det. Känns bara dåligt att säga det, istället för att gå och leka med honom så han inte behöver har myror i byxorna. Väldigt enkelt!
Samuel snappar upp ALLT vi säger så det kommer en massa -varför det? Vad betyder det?
I bilen hem från Mölle -Var är Villes aska? Jag svarade i hans urna på kyrkogården. Det är ju hans kista och hans lilla kropp som de har eldat upp som de sedan lagt i den fina urnan med nallen på.
-Och hans snutte mamma.
-Ja, hans snutte också, hjärtat
-Kan Morfar elda kistor i sin öppna spis?
-Nä, det får man inte, de gör det i ett hus sidan om kyrkan. Det har kungen bestämt ( var fick jag det ifrån! Men kände att det var det han kunde referera till eller jag skulle dragit allt med regeringen och lagar?! Nä, den kille vet redan för mycket om saker man inte ska behöva veta i hans ålder!)
- Är det kungen som har bestämt att Ville skulle dö?
- (HJÄLP, tänk, tänk) Nä, det är ödet.
- Vad är ödet?
- Ja, Samuel hade vi vetat vad det var hade jag gärna berättat det. Men det är något som vi inte kan styra över, vi vet inte riktigt vad det är. Därför kallar vi det ödet.
Djupa tankar i en blivande 5:årings huvud. Jag försöker tänka att Samuel är berikad med en erfarenhet efter allt med vad Villes död har inneburit. Positiva tankar, men något i mig blir så ledsen när han tvingas att tänka på döden, kistor, aska mm. Jag är övertygad om att Samuel alltid kommer minnas Ville och allt runt omkring honom, tuffa minnen från barndomen. Det gör ont i mitt hjärta. Vi vill bara att han skulle få ett syskon, något som vi alla har längat efter jättelänge.
Jag har både tänkt och sagt några gånger - Varför blev det inte ett missfall, hur kunde Ville klara alla tuffa stadier genom graviditeten?! Ett svar som för alltid kommer utebli.
Jag ångrar ingenting, jag är jätteglad att jag fick bära på Ville i 9 månader och lära känna denna mycket speciella gosse. Våra band är jättestark och även om jag aldrig fick se hans ögon och lära känna honom på andra sidan livmodern så har han gjort ett jättestort av tryck på mitt hjärta.
Hans öde var speciellt precis som han, vår lilla Ängel Ville <3
Puss och Kram
Pernilla
Demetnera ett rykte
Pernilla & Emma goes all in
Frukost på kakboden
Sen blev det storhandling på City Gross.
Hämta Samme på dagis.
Lunch.
Ett glas vin på trädäcket.
Glass
Medans vi satt och chattra hela eftermiddagen passade Samme på att kratta upp löven efter grannarna hade klippt häcken. -Mamma, då kan vi klippa häcken när pappa kommer hem!
Han har längtat ett helt år på detta, att klippa häcken!
Min lille jobbare!
Puss och Kram
Pernilla
Äntligen morgon
Var det någon som hörde på Mix Megapol ca 7.45 i morse? Så fall vet ni nog vad som kommer nu!
Det var en pappa som hade varit med en tävling på Mix megapol och i den vann han biljetter till fotbolls EM och att hans son skulle få gå in med en svensk spelare när de ska går in på plan innan match. Denna härliga unge har det fina namnet: Ville.
De ringde självklart upp de idag eftersom det var idag som han skulle få gå med spelaren. Han var så underbar när han förklara för programledarna att: Jag kan inte bara vinka till er, utan jag ska vinka till andra också. Hans röst var så fin, lät som en kille med glimpen i ögat.
Jag rös när jag hörde han prata och kände att denna rösten kunde lika bra vara min sons röst, min Ville. Märklig känsla.
Det var oerhört nära att det blev en sammanklappning för min del. Jag svalde och svalde och tänkte snälla inte nu! Jag ska jobba i 1 h och 15 min, då behöver det inte komma när jag är på väg till jobbet.
Parkera bilen, tänkte - Nu lägger jag tårarna i bilen och där får de stanna medans jag jobbar. Tog ett djupt andetag på med smilet och gick in på kontoret.
Jag tror inte att någon märkte min inre diskussion jag hade med mig själv.
En tuff morgon men resten av dagen blev av det bästa slaget!
Puss och Kram
Pernilla
Det var en pappa som hade varit med en tävling på Mix megapol och i den vann han biljetter till fotbolls EM och att hans son skulle få gå in med en svensk spelare när de ska går in på plan innan match. Denna härliga unge har det fina namnet: Ville.
De ringde självklart upp de idag eftersom det var idag som han skulle få gå med spelaren. Han var så underbar när han förklara för programledarna att: Jag kan inte bara vinka till er, utan jag ska vinka till andra också. Hans röst var så fin, lät som en kille med glimpen i ögat.
Jag rös när jag hörde han prata och kände att denna rösten kunde lika bra vara min sons röst, min Ville. Märklig känsla.
Det var oerhört nära att det blev en sammanklappning för min del. Jag svalde och svalde och tänkte snälla inte nu! Jag ska jobba i 1 h och 15 min, då behöver det inte komma när jag är på väg till jobbet.
Parkera bilen, tänkte - Nu lägger jag tårarna i bilen och där får de stanna medans jag jobbar. Tog ett djupt andetag på med smilet och gick in på kontoret.
Jag tror inte att någon märkte min inre diskussion jag hade med mig själv.
En tuff morgon men resten av dagen blev av det bästa slaget!
Puss och Kram
Pernilla
Superwomen
Jag har ganska länge velat klippa mig, men det har varit så oviktigt. Så jag har helt enkelt skjutit upp det till efter sommaren. Jag också känt att jag inte orkat vara social och sitta och småprata och leka att allt är bra!. Vilket jag nämt tidigare! Jag har helt enkelt inte prioriterat det!
Idag kände jag att nu var det dags, jag kände mig nog helt enkelt lite, lite stark. Så det blev en spontan bokning på "By the sea" i Höganäs. Fick tid idag på em. Det kändes så bra, där är super fräscht, luktar gott och de är trevliga. Salongen har ett ganska lyxig intryck och vem gillar inte det?! Jag behöver bli lite ompysslad och detta var det rätta stället för mig.
Sen har jag alltid varit lite rädd för frågan: Hur många barn har du? Jag har inga problem att svara men självklart blir alla chockade när man svarar. Jag har bestämt mig för att svara: 2, en som snart är 5 år och en i himlen. Sen får samtalet leda till vad som passar för tillfället.
Men jag klarade och vi kom inte in på Ville, diskuterade anda världsproblem och klippningen blev jättebra! Bort med det fula topparna!
Efter det hämta jag Samuel och vi åkte till mormor och lekte med hennes dagbarn. Hem till mormor och morfar och hjälpte till med valparna. Hem plocka ut massa verktyg till Samuel som han lekte med i trädgården samtidigt som jag fixa med laxen, skrubba potatis, gjorde sallad, gav hundarna mat, duka, hämta nu kalsonger efter en lite "olycka", kom på att jävlar vad grusigt här är på golvet, dammsuga hela nedanvåningen, öppna posten, gjorde sås, pussa på mannen, serverade mat och sen andades jag lite. och tänkte: vilken superwomen jag var nu! Det var längesedan!
På kontoret
I baren ;) (för jag är ju jätteofta där!)
Puss och Kram
Pernilla
Idag kände jag att nu var det dags, jag kände mig nog helt enkelt lite, lite stark. Så det blev en spontan bokning på "By the sea" i Höganäs. Fick tid idag på em. Det kändes så bra, där är super fräscht, luktar gott och de är trevliga. Salongen har ett ganska lyxig intryck och vem gillar inte det?! Jag behöver bli lite ompysslad och detta var det rätta stället för mig.
Sen har jag alltid varit lite rädd för frågan: Hur många barn har du? Jag har inga problem att svara men självklart blir alla chockade när man svarar. Jag har bestämt mig för att svara: 2, en som snart är 5 år och en i himlen. Sen får samtalet leda till vad som passar för tillfället.
Men jag klarade och vi kom inte in på Ville, diskuterade anda världsproblem och klippningen blev jättebra! Bort med det fula topparna!
Efter det hämta jag Samuel och vi åkte till mormor och lekte med hennes dagbarn. Hem till mormor och morfar och hjälpte till med valparna. Hem plocka ut massa verktyg till Samuel som han lekte med i trädgården samtidigt som jag fixa med laxen, skrubba potatis, gjorde sallad, gav hundarna mat, duka, hämta nu kalsonger efter en lite "olycka", kom på att jävlar vad grusigt här är på golvet, dammsuga hela nedanvåningen, öppna posten, gjorde sås, pussa på mannen, serverade mat och sen andades jag lite. och tänkte: vilken superwomen jag var nu! Det var längesedan!
På kontoret
I baren ;) (för jag är ju jätteofta där!)
Puss och Kram
Pernilla
Tankar om det som varit
Ganska omgående när vi fått reda på att Ville hade dött började vi prata om allt, hur och vad gör vi nu?! Jag var ganska bestämd att jag ville inte ha in någon präst på rummet, jag var liksom inte upplagd för någonting djup då. Istället kom det en diakonisa som var fullkomligt värdelös. Hennes jobb är väl att föra ett samtal men det kunde hon inte, det fick jag göra. Hon sa bara: åh, han är så fin. Inte en gång utan hela tiden.
Egentlligen ville jag bara säga: Klart som fan han är fin, han är mitt barn! Du kan gå nu!
Men vänlig som jag är sitter jag där och undrar vad gör hon här och vad hjälper det oss?
Tack och lov gick hon efter ett tag!
Vi kom överrens om att vi ville ha en begravning, en ganska liten och ljus begravning men hur skulle vi göra med gravplats. Det kändes inte bra med en anonym minneslund, det var och är så viktigt för oss att hans namn står där han ligger. Allt för att bekräfta att Ville Rosengren Jönsson har funnits. Sen funderade vi på en egen gravplats till honom. Det hade jag kunnat tänka mig, men då hade jag varit pet noga med att där skulle vara fint hela tiden. Vilket jag inte tror är ett problem för mig nu, men om 20 år ser jag antagligen på det hela med andra ögon. Det ska inte bli ett tvång att gå till kyrkogården utan man ska göra det av egen vilja. För mig som mamma är tanken jätteskrämande att han skulle ligga där helt ensam.
Jag vet, där är gravplatser sidan om men de är för mig helt okända människor. Så då kom faster Emma med förslaget om Askminneslunden där hennes farfar ligger. Där får man vara med vid urnsättnigen och där finns en lite skylt med hans namn och han datum. Där är alltid fint, men färska blommor och planteringar. Dessutom lyser solen så fint hela dagen på stenen med alla namn. Efter Villes urnsättning fick vi reda på att Emmas farfar ligger på platsen ovanför! Så tryggt det känns för mig, Ville ligger längst fram, precis där han ska vara, längst fram.
Vilken begravningsbyrå ska vi vänta oss till, eller ringer de till oss? Ja, vi hade ingen aning om någoting. Vad ska vi ha för kista, ska Samuel vara med på begravningen?
Vagnen, hur gör vi med den. Jag vägrade att ta hem den, jag sa - om vi måste betala den gör vi det men jag vägrar att ta hem den!
Hemma hade vi inte förberett så mycket, men bebiskläderna var inköpta, tvättade och nervikta i byrån. Bilbarnstolen var framplockad, vi hade köpt en snutte och ett nytt spjälsängsskydd.
Jag måste ringa Carro, jobbet, grannar. Alla måste få reda på detta nu! Jag övervägde tilloch med att skriva det på facebook, skrika ut min smärta men framför allt chocken.
Vi hade ingen kamera med oss, vi måste ha foto på honom. Det fixade personalen på förlossningen.
Vad händer med Ville nu? Var kör ni hän honom.....Jag var tvungen att veta hela tiden fram till kremeringen, var är hans kropp nu?! Det var det ända jag kunde ha kontroll på med Ville. Var är mitt barn, nu!
När jag nu sitter här och tänker tillbaka på tiden som har gått inser jag vilken jäkla resa vi har gått igenom, gör fortfarande. Vilka tuffa beslut jag har behövt ta som endast 28:åring!
Jág kommer ihåg att jag sa till Samuels kompis mamma: Tänk att jag som 28 år ska åka till en begravningsbyrå, titta på en kista till min bebis. Det är inte okej!
Puss och Kram
Pernilla
Egentlligen ville jag bara säga: Klart som fan han är fin, han är mitt barn! Du kan gå nu!
Men vänlig som jag är sitter jag där och undrar vad gör hon här och vad hjälper det oss?
Tack och lov gick hon efter ett tag!
Vi kom överrens om att vi ville ha en begravning, en ganska liten och ljus begravning men hur skulle vi göra med gravplats. Det kändes inte bra med en anonym minneslund, det var och är så viktigt för oss att hans namn står där han ligger. Allt för att bekräfta att Ville Rosengren Jönsson har funnits. Sen funderade vi på en egen gravplats till honom. Det hade jag kunnat tänka mig, men då hade jag varit pet noga med att där skulle vara fint hela tiden. Vilket jag inte tror är ett problem för mig nu, men om 20 år ser jag antagligen på det hela med andra ögon. Det ska inte bli ett tvång att gå till kyrkogården utan man ska göra det av egen vilja. För mig som mamma är tanken jätteskrämande att han skulle ligga där helt ensam.
Jag vet, där är gravplatser sidan om men de är för mig helt okända människor. Så då kom faster Emma med förslaget om Askminneslunden där hennes farfar ligger. Där får man vara med vid urnsättnigen och där finns en lite skylt med hans namn och han datum. Där är alltid fint, men färska blommor och planteringar. Dessutom lyser solen så fint hela dagen på stenen med alla namn. Efter Villes urnsättning fick vi reda på att Emmas farfar ligger på platsen ovanför! Så tryggt det känns för mig, Ville ligger längst fram, precis där han ska vara, längst fram.
Vilken begravningsbyrå ska vi vänta oss till, eller ringer de till oss? Ja, vi hade ingen aning om någoting. Vad ska vi ha för kista, ska Samuel vara med på begravningen?
Vagnen, hur gör vi med den. Jag vägrade att ta hem den, jag sa - om vi måste betala den gör vi det men jag vägrar att ta hem den!
Hemma hade vi inte förberett så mycket, men bebiskläderna var inköpta, tvättade och nervikta i byrån. Bilbarnstolen var framplockad, vi hade köpt en snutte och ett nytt spjälsängsskydd.
Jag måste ringa Carro, jobbet, grannar. Alla måste få reda på detta nu! Jag övervägde tilloch med att skriva det på facebook, skrika ut min smärta men framför allt chocken.
Vi hade ingen kamera med oss, vi måste ha foto på honom. Det fixade personalen på förlossningen.
Vad händer med Ville nu? Var kör ni hän honom.....Jag var tvungen att veta hela tiden fram till kremeringen, var är hans kropp nu?! Det var det ända jag kunde ha kontroll på med Ville. Var är mitt barn, nu!
När jag nu sitter här och tänker tillbaka på tiden som har gått inser jag vilken jäkla resa vi har gått igenom, gör fortfarande. Vilka tuffa beslut jag har behövt ta som endast 28:åring!
Jág kommer ihåg att jag sa till Samuels kompis mamma: Tänk att jag som 28 år ska åka till en begravningsbyrå, titta på en kista till min bebis. Det är inte okej!
Puss och Kram
Pernilla
Tankar
I natt drömde jag att jag sprang runt överallt och letade efter Ville, inte han som bebis utan att han fanns ingenstans, inte i något register. Jag kommer ihåg att jag frågade via hans namn och dötts datum den 3/3 och även 4/3. Men han fanns ingenstans.
Smärtsamt.
Ibland känns det så, han finns ingenstans. Det är så jag känner mig på jobbet för tillfället, ingenting. Jag menar inte att vi ska prata om Ville hela tiden, men de andra nämner aldrig honom (inte du L) eller frågar mig någonting utan de leker som om allt är som vanligt. Det är jättesnällt av dem, men det får mig och kännas som ingenting. Det gör lite ont.
Det är kanske jag som person som har ändrat mig så pass mycket att jag inte förstår ibland vad de håller på med. Jag har tagit ett steg åt andra hållet.
Jag tror att de är jätterädda för att få mig att börja gråta, jag förstår. Jag tycker bara att jag är öppen om allt och får tillbaka tystnaden.
Jag förstår men ändå inte.
Jag undrar så om Ville har glömt oss, har inte känt av honom på någon vecka. Tror ni att de döda kan glömma oss? Tanken gör mig rädd och ledsen. Men sen tänker jag, varför skulle han glömma oss? Han har hört på mitt hjärta i 9 månader och lyssnat på Samuels, Magnus röster i många månader.
Något annat som jag tänker på nästan varje dag vilken vagn jag vill ha till nästa bebis. Jag vet precis, hur normalt känns det? För det första:
Det tar jääääääääääääääättttteeeeee lång tid innan jag blir gravid.
Kommer jag att bli gravid igen?
Hur kan jag tänka på en så oviktig detalj, nr 1 är ju att föda ett levande och friskt barn!
Jag vet att jag skrev att jag ska inte köpa någonting i nästa graviditet, varför tänker jag då på det?
Önskan och längtarn är enorm efter en frisk och levande bebis!
Ni ska bara veta vad det snurrar i mitt huvud.
Jag står och hoppar på samma ställe men kommer ingenstans, jag hoppas att det snart lossnar för mig. Ska bara ta mig igenom denna sommaren och försöka göra det på det sättet som vi vill i vår familj.
Puss och Kram
Pernilla
Smärtsamt.
Ibland känns det så, han finns ingenstans. Det är så jag känner mig på jobbet för tillfället, ingenting. Jag menar inte att vi ska prata om Ville hela tiden, men de andra nämner aldrig honom (inte du L) eller frågar mig någonting utan de leker som om allt är som vanligt. Det är jättesnällt av dem, men det får mig och kännas som ingenting. Det gör lite ont.
Det är kanske jag som person som har ändrat mig så pass mycket att jag inte förstår ibland vad de håller på med. Jag har tagit ett steg åt andra hållet.
Jag tror att de är jätterädda för att få mig att börja gråta, jag förstår. Jag tycker bara att jag är öppen om allt och får tillbaka tystnaden.
Jag förstår men ändå inte.
Jag undrar så om Ville har glömt oss, har inte känt av honom på någon vecka. Tror ni att de döda kan glömma oss? Tanken gör mig rädd och ledsen. Men sen tänker jag, varför skulle han glömma oss? Han har hört på mitt hjärta i 9 månader och lyssnat på Samuels, Magnus röster i många månader.
Något annat som jag tänker på nästan varje dag vilken vagn jag vill ha till nästa bebis. Jag vet precis, hur normalt känns det? För det första:
Det tar jääääääääääääääättttteeeeee lång tid innan jag blir gravid.
Kommer jag att bli gravid igen?
Hur kan jag tänka på en så oviktig detalj, nr 1 är ju att föda ett levande och friskt barn!
Jag vet att jag skrev att jag ska inte köpa någonting i nästa graviditet, varför tänker jag då på det?
Önskan och längtarn är enorm efter en frisk och levande bebis!
Ni ska bara veta vad det snurrar i mitt huvud.
Jag står och hoppar på samma ställe men kommer ingenstans, jag hoppas att det snart lossnar för mig. Ska bara ta mig igenom denna sommaren och försöka göra det på det sättet som vi vill i vår familj.
Puss och Kram
Pernilla
Dagen efter
Visst tror ni att jag ligger som en liten räka i fosterställning i sängen, med järnhjälmen på huvudet, såhär dagen efter....
Nä, det gör hon inte!
Ovanligt för att vara jag, jag vet! Är det fest brukar jag festa som det vore sista gången i mitt liv.
Men igår kände jag inte så många på grisfesten, vilket inte är ett probelm i vanliga fall, men jag är rädd för att om jag dricker för mycket ballar jag ut och allt kommer till ytan. Det tar jag gärna hemma inte bland andra, jag blir ganska mycket en "party killer" om jag ska dra min ganska tragiska historia om min lilla gossen, Ville.
Så igår fick Ville, stanna hemma från grisfesten. Skönt, men det är svårt att leka att allt är "så bra". Jag får träna på det helt enkelt.
Samuel spenderade em, kvällen och natten hos mormor & morfar och blev bortskämde som aldrig förr. Det behövde han, vår stora kille.
När vi hämtade honom strax innan 11 var han så harmonisk och nöjd. Det bästa betyget från Samuel!
Sen blev det en tur till väla för att hitta nya skor till honom, då de andra är enormt utslitna. Vi sprang i massa skoaffärer, det är inte lätt och hitta skor som är 5-års vänliga i stl 31-32. Tillslut gick vi in i skate butiken oneoff och mina ögon lyste som på ett barn i leksakaffären. Alla som känner mig vet att jag har varit en skate tjej när jag var "lite" yngre. Magnus kommentar - Nu vet jag var du kommer handla framöver. OH yes!
Jag får helt enkelt säga hej då till andra barnkläder som inte passar Samuel mer, HEJ DÅ, Molo, Katvig, Småfolk mm. Jag hoppas jag någongång får återkomma!
Snygga som tusan!
En snygg tröja till det,
Ni förstår, jag älskar att handla kläder till min guldklimp!
Puss och Kram
Pernilla
Nä, det gör hon inte!
Ovanligt för att vara jag, jag vet! Är det fest brukar jag festa som det vore sista gången i mitt liv.
Men igår kände jag inte så många på grisfesten, vilket inte är ett probelm i vanliga fall, men jag är rädd för att om jag dricker för mycket ballar jag ut och allt kommer till ytan. Det tar jag gärna hemma inte bland andra, jag blir ganska mycket en "party killer" om jag ska dra min ganska tragiska historia om min lilla gossen, Ville.
Så igår fick Ville, stanna hemma från grisfesten. Skönt, men det är svårt att leka att allt är "så bra". Jag får träna på det helt enkelt.
Samuel spenderade em, kvällen och natten hos mormor & morfar och blev bortskämde som aldrig förr. Det behövde han, vår stora kille.
När vi hämtade honom strax innan 11 var han så harmonisk och nöjd. Det bästa betyget från Samuel!
Sen blev det en tur till väla för att hitta nya skor till honom, då de andra är enormt utslitna. Vi sprang i massa skoaffärer, det är inte lätt och hitta skor som är 5-års vänliga i stl 31-32. Tillslut gick vi in i skate butiken oneoff och mina ögon lyste som på ett barn i leksakaffären. Alla som känner mig vet att jag har varit en skate tjej när jag var "lite" yngre. Magnus kommentar - Nu vet jag var du kommer handla framöver. OH yes!
Jag får helt enkelt säga hej då till andra barnkläder som inte passar Samuel mer, HEJ DÅ, Molo, Katvig, Småfolk mm. Jag hoppas jag någongång får återkomma!
Snygga som tusan!
En snygg tröja till det,
Ni förstår, jag älskar att handla kläder till min guldklimp!
Puss och Kram
Pernilla
På grisfest!
På grisfest!
Sedan sist
Hoppsan, nu har tiden sprungit iväg igen men här kommer lite summering:
Onsdagens 25 års mingel, var jättetrevligt, träffad en gammal kompis från tonåren. Trevliga männsikor, goda snittar, god dricka och en nöjd 25-åring en väldigt bra kväll helt enkelt.
MEN
När mannen och Samuel hämtat mig i stan och vi var 2 min från huset säger jag: Kör försiktigt här är ju så mycket rådjur. Det gjorde han också. Jag hann bara säga det sen: PAAANNNGGGG.
Mannen bromsa allt vad han kunde men han hann inte få stopp på bilen. Han hade två alternativ köra på rådjuret eller veja in i träd. Känns hemskt men hade han vejat in i trädet hade vi skadat oss en massa, vi har redan varit med om olycka tillräckligt för i år och för resten av livet också!
Vi trodde inte vi träffade rådjuret så farligt, så vi körde hem för att hämta en påse så vi kunde markera platsen till polisen.
Jäklar vad vår bil såg ut! Vänster ljuspartie och parksensor = Borta, bukla på motorhuven och hela huven var bakåt tryckt några cm. Vi blev väldigt chockade. och körde tillbaka för att ringa polisen och se om vi kunde hitta det stackars rådjuret.
När vi kom till platsen låg den i vägkanten och några snälla männsikor som bor där försökte lugna det livrädd djuret. Vi ringde polisen och de hade redan infon och jägaren bor bara rakt över åkern så han kom på 5 min.
På de 5 min hann livet rinna ut ur rådjuret. Så sorgligt.
För oss kände det fruktansvärt att vi orsakat detta lidandet för djuret men för de boende vid vägen och jägaren var detta "vardagsmat". -Jaja, det är sånt som händer, sa jägaren och kastade in rådjuret i en balja i sin pickup.
Vi somnade 1.30 den natten. Kl ringde 06.00 dagen efter och tröttheten efter denna olyckan sitter i ännu.
Jag är jätte stolt över Mannen som hann tänka, resonera och agera så klokt som han gjorde när han körde bilen i onsdags!
Vår nya pärla står nu på verkstaden för att lagas och bli fin igen, det är bara materiela ting och vi är jätteglada att inte vi skadade oss.
Okej, det känns lite surt, vår fina bil har bara gått 400 mil.
Igår kväll hade Samuels dagis uppvisning, de har kämpat hela vårterminen med sin piratsaga. Barnen har själva kommit på sagan, som de spela upp. De har gjort sina egna kaptenshattar, en papegoja, regnbåge och kommit på sina egna kaptens namn.
Ja, de var så bra gjort! De stora barnen som ska flytta till skolan till hösten, spelade ukulele enligt tradition. som mannen sa
-Nästa år är det Samuels tur att spela ukulele!
Sådana här sammanhang är så känsliga för mig, jag får verkligen kämpa i mot för att inte börja gråta. Jag tror inte att några andra föräldrar hade brytt sig, men när jag känner så som igår, det suger i magen av sorg och ögonen vattnas så vet jag att där och då hade min bäggare kunnat rinna över. Svämmat över!
Jag ville inte det, så det fick bli att svälja och andas. Tänka på något annat, vilket är lättare sagt än gjort.
Samuel fick styra skeppet
Alla små söta barn
Puss och Kram
Pernilla
Onsdagens 25 års mingel, var jättetrevligt, träffad en gammal kompis från tonåren. Trevliga männsikor, goda snittar, god dricka och en nöjd 25-åring en väldigt bra kväll helt enkelt.
MEN
När mannen och Samuel hämtat mig i stan och vi var 2 min från huset säger jag: Kör försiktigt här är ju så mycket rådjur. Det gjorde han också. Jag hann bara säga det sen: PAAANNNGGGG.
Mannen bromsa allt vad han kunde men han hann inte få stopp på bilen. Han hade två alternativ köra på rådjuret eller veja in i träd. Känns hemskt men hade han vejat in i trädet hade vi skadat oss en massa, vi har redan varit med om olycka tillräckligt för i år och för resten av livet också!
Vi trodde inte vi träffade rådjuret så farligt, så vi körde hem för att hämta en påse så vi kunde markera platsen till polisen.
Jäklar vad vår bil såg ut! Vänster ljuspartie och parksensor = Borta, bukla på motorhuven och hela huven var bakåt tryckt några cm. Vi blev väldigt chockade. och körde tillbaka för att ringa polisen och se om vi kunde hitta det stackars rådjuret.
När vi kom till platsen låg den i vägkanten och några snälla männsikor som bor där försökte lugna det livrädd djuret. Vi ringde polisen och de hade redan infon och jägaren bor bara rakt över åkern så han kom på 5 min.
På de 5 min hann livet rinna ut ur rådjuret. Så sorgligt.
För oss kände det fruktansvärt att vi orsakat detta lidandet för djuret men för de boende vid vägen och jägaren var detta "vardagsmat". -Jaja, det är sånt som händer, sa jägaren och kastade in rådjuret i en balja i sin pickup.
Vi somnade 1.30 den natten. Kl ringde 06.00 dagen efter och tröttheten efter denna olyckan sitter i ännu.
Jag är jätte stolt över Mannen som hann tänka, resonera och agera så klokt som han gjorde när han körde bilen i onsdags!
Vår nya pärla står nu på verkstaden för att lagas och bli fin igen, det är bara materiela ting och vi är jätteglada att inte vi skadade oss.
Okej, det känns lite surt, vår fina bil har bara gått 400 mil.
Igår kväll hade Samuels dagis uppvisning, de har kämpat hela vårterminen med sin piratsaga. Barnen har själva kommit på sagan, som de spela upp. De har gjort sina egna kaptenshattar, en papegoja, regnbåge och kommit på sina egna kaptens namn.
Ja, de var så bra gjort! De stora barnen som ska flytta till skolan till hösten, spelade ukulele enligt tradition. som mannen sa
-Nästa år är det Samuels tur att spela ukulele!
Sådana här sammanhang är så känsliga för mig, jag får verkligen kämpa i mot för att inte börja gråta. Jag tror inte att några andra föräldrar hade brytt sig, men när jag känner så som igår, det suger i magen av sorg och ögonen vattnas så vet jag att där och då hade min bäggare kunnat rinna över. Svämmat över!
Jag ville inte det, så det fick bli att svälja och andas. Tänka på något annat, vilket är lättare sagt än gjort.
Samuel fick styra skeppet
Alla små söta barn
Puss och Kram
Pernilla
Utkast: Juni 5, 2012
Samuel har varit sjuk i två dagarna, men idag är han på bättringsväg. Så när Mannen lämnat honom på mitt jobb efter jag slutat körde mannen vidare till sitt jobb, så åkte jag och Samuel en snabbis till väla och sedan snabbt hem för en promenad med hundarna. Oftast brukar Samuel cykla när vi ute med hundarna, men hans krafter var som bortblåsta, så det fick bli vagnen idag. Det är inte ofta det händer, sen är det inte lätt att få ner honom i vagnen för han är väääääääääääääldigt lång vår blivande 5 åring, 122 cm och stora fötter på det, stl 31.
Det var så mysigt, för honom och för mig. En speciell känsla att köra vagn igen. Jag kommer ihåg hur skönt jag tyckte det var att slippa vagnen när Samuel började bli så pass stor att men inte behövde ha med den över allt. Men jag visste inte då vad som skulle ske. Tur det. Jag har varit väldigt dålig på att njuta utav nuet, men det har det verkligen blivit ändring på.
I morgon blir det en heldag med familjen och sen på kvällen ska jag på 25 års mingel, jiiihhaaa! Kommer bli galet kul!
Nu ska vi fortsätta och vila, 2 timmars arbete tar musten ur mig.
Puss och Kram
Pernilla
Det var så mysigt, för honom och för mig. En speciell känsla att köra vagn igen. Jag kommer ihåg hur skönt jag tyckte det var att slippa vagnen när Samuel började bli så pass stor att men inte behövde ha med den över allt. Men jag visste inte då vad som skulle ske. Tur det. Jag har varit väldigt dålig på att njuta utav nuet, men det har det verkligen blivit ändring på.
I morgon blir det en heldag med familjen och sen på kvällen ska jag på 25 års mingel, jiiihhaaa! Kommer bli galet kul!
Nu ska vi fortsätta och vila, 2 timmars arbete tar musten ur mig.
Puss och Kram
Pernilla
Förlossningen
Idag är det 3 månader sedan Ville föddes. Känns lite tungt och tomt.
Det passar det bra att skriva om förlossningen.
Vi fick beskedet på BB den 3/3 att han "har ingen hjärtverksamhet" och där och då beslutade vi att vi ville födda honom så snabbt som möjligt. Vet inte varför med det bara kändes som det var det rätta.
Alla i detta lilla ctg-rum tittade på oss med så ledsna ögon och stämningen var kuslig.
-Ska vi lämna er ensamma en stund?
-NEJ, lämna oss inte!
Magnus höll på och svimma, jag har aldrig sett honom så, vill ALDRIG gör det igen iheller.
Så fick vi rum nr 15 mot havet. De rullade in andra bekvämare sängar till mig och mannen så vi kunde ligga sidan om varandra och håll om varandra.
Överläkaren vill göra fostervattensprov och hon förklara varför.
jaja, tänkte jag, ska jag födda fram mitt döda barn kan de lika bra stick en lång nål i magen på mig.
In på mottagningen sidan om för just fostervattenprovet. Jag viset om att detta klarar inte mannen så jag var väldigt någa med att tala om: Ta hand om honom också. Så han och en BM satt utanför medan de utförde provet på mig.
Där låg jag på britsen som jag legat på så många gånger, men då med ett levande barn i magen. De gjorde fostervattensprovet, men fick inte ut något vatten.
Det var inte skönt, men jag klarade det också!
Tillbaka på rummet och natt personalen kom och presenterade sig. BM satte sig sidan om mig, höll om mig, höll i min hand och gjorde allt för att jag skulle känna mig trygg.
De gav mig en gel som skulle köra igång förlossningen, jag visste ju detta eftersom det var samma procedur som när det för sökte sätta igång mig den 13/2.
Jag kände lite efter första gelet. BM, var väldigt någa med att tala om att, jag inte skulle ha ont och att jag kunde få div smärtstillande, men jag ville inte, jag hade fött Samuel utan så du skulle jag fixa detta också.
kl 23 satte de andra gelet och tog fosterhinnorna. Då drog det igång som bara den.
1 Min mellan värkarna, dessutom var värkarna långa och jag gick runt i rummet för att försöka haneter dem.
Efter en stund gick det inte, jag hann inte återhämta mig mellan värkarna, så det fick bli epudral. Om hur det kändes kan du läsa i tidigare inlägg: Minnen som bubblar upp från 10/5.
Epudralen funka och jag fick en timmes paus i sängen. Ganska exakt en timmer efter detta fick jag krystvärkar. Jag jobba i mot dem till en början, men till slut sa BM nu krystar du, det går bra.
Jag samla mod till mig och krysta ca 5-7 krystar sen var han ute vårt lilla mirakel. Den 4/3 kl 02.33 föddes en 51 cm lång och 3090 gramm tung välskapt kille.
Vi var väldigt rädda för hur han skulle se ut, så BM lät han ligga vid mina ben, de torka honom ömt och sa att det blev en lillebror. Hon sa att han är jättefin, han ser ut som han ska.
Hon fråga flera gånger under förlossningen om jag ville ha upp honom på bröstet.
Självklart!
Så fick jag äntligen upp honom på bröstet, mitt älskade Barn. Det såg ut som han sov. det gjorde han också väldigt hårt.
Han var så fin min Ville. Han var så fin när han låg där hos mig, han var så fridfull.
Mannen klippte navelsträngen.
När han var född, kände jag en inre frid. Jag har tidigare skrivit om att jag kände en fruktansvärt oro hela graviditeten, när han föddes försvann den och ett inre lugn infann sig.
Jag förstår nu varför.
Mannen håll honom. Vis pussade han i massor. Efter en stund la vi honom i lilla bebissängen sidan om oss. Mannen vila och jag satt och klappa han på pannan, näsan, överläppen och hakan om vartannat.
Jag sa till han massa gånger att vi älskade honom i massor, att vi är stolta över honom.
Vid 9 tiden kom min mamma och Samuel in för att titta på honom. Vi kände det var jätteviktigt för Samuel eftersom han är så stor och han har längtat så länge efter detta.
Han var så förväntans full när han kom in där i rummet, han ögon lös av stolthet.
Så fick han titta, klappa, känna och pussa på sin Älskade lillebror.
Han vågade inte till er början men sen tittade vi på hans händer och fötter och sen klappade han honom en massa.
Det blev väldigt känslosamt när Samuel kom. Det var så fint men så oerhört sorgligt.
Samuel har frågat efter syskon länge så detta är oerhört smärtsamt för oss.
Samuel och mamma åkte hem och vi gjorde det samma efter ca 2 timmar. Utan vår bebis.
Jag kan inte med ord beskriva hur det känns att lämna sin bebis på BB hos personalen där. Han skulle ligga där i bebissängen i ett kallt kylskåp. Det gjorde han i 2 dygn. Bara för att om vi ville komma upp och se han igen.
Detta avböjde vi, det skulle inte hjälpa oss, Ville skulle ju inte börja att leva igen bara för att vi åkte in och klappa på honom.
Kändes så fruktansvärt att ta förväl av honom. Att lämna vår bebis och åka hem. Åka hem med en gul jävla mapp med foto på honom, fot och handavtryck och en bok -att förlora ett barn.
That´s it. Det var en jättebra förlossing, jag är jättenöjd men allt efterspel hade jag kunnat vara utan!
Detta är skrivet med forsande tårar så det kan vara en massa stavfel och osammanhängande.
Puss och Kram
Pernilla
Det passar det bra att skriva om förlossningen.
Vi fick beskedet på BB den 3/3 att han "har ingen hjärtverksamhet" och där och då beslutade vi att vi ville födda honom så snabbt som möjligt. Vet inte varför med det bara kändes som det var det rätta.
Alla i detta lilla ctg-rum tittade på oss med så ledsna ögon och stämningen var kuslig.
-Ska vi lämna er ensamma en stund?
-NEJ, lämna oss inte!
Magnus höll på och svimma, jag har aldrig sett honom så, vill ALDRIG gör det igen iheller.
Så fick vi rum nr 15 mot havet. De rullade in andra bekvämare sängar till mig och mannen så vi kunde ligga sidan om varandra och håll om varandra.
Överläkaren vill göra fostervattensprov och hon förklara varför.
jaja, tänkte jag, ska jag födda fram mitt döda barn kan de lika bra stick en lång nål i magen på mig.
In på mottagningen sidan om för just fostervattenprovet. Jag viset om att detta klarar inte mannen så jag var väldigt någa med att tala om: Ta hand om honom också. Så han och en BM satt utanför medan de utförde provet på mig.
Där låg jag på britsen som jag legat på så många gånger, men då med ett levande barn i magen. De gjorde fostervattensprovet, men fick inte ut något vatten.
Det var inte skönt, men jag klarade det också!
Tillbaka på rummet och natt personalen kom och presenterade sig. BM satte sig sidan om mig, höll om mig, höll i min hand och gjorde allt för att jag skulle känna mig trygg.
De gav mig en gel som skulle köra igång förlossningen, jag visste ju detta eftersom det var samma procedur som när det för sökte sätta igång mig den 13/2.
Jag kände lite efter första gelet. BM, var väldigt någa med att tala om att, jag inte skulle ha ont och att jag kunde få div smärtstillande, men jag ville inte, jag hade fött Samuel utan så du skulle jag fixa detta också.
kl 23 satte de andra gelet och tog fosterhinnorna. Då drog det igång som bara den.
1 Min mellan värkarna, dessutom var värkarna långa och jag gick runt i rummet för att försöka haneter dem.
Efter en stund gick det inte, jag hann inte återhämta mig mellan värkarna, så det fick bli epudral. Om hur det kändes kan du läsa i tidigare inlägg: Minnen som bubblar upp från 10/5.
Epudralen funka och jag fick en timmes paus i sängen. Ganska exakt en timmer efter detta fick jag krystvärkar. Jag jobba i mot dem till en början, men till slut sa BM nu krystar du, det går bra.
Jag samla mod till mig och krysta ca 5-7 krystar sen var han ute vårt lilla mirakel. Den 4/3 kl 02.33 föddes en 51 cm lång och 3090 gramm tung välskapt kille.
Vi var väldigt rädda för hur han skulle se ut, så BM lät han ligga vid mina ben, de torka honom ömt och sa att det blev en lillebror. Hon sa att han är jättefin, han ser ut som han ska.
Hon fråga flera gånger under förlossningen om jag ville ha upp honom på bröstet.
Självklart!
Så fick jag äntligen upp honom på bröstet, mitt älskade Barn. Det såg ut som han sov. det gjorde han också väldigt hårt.
Han var så fin min Ville. Han var så fin när han låg där hos mig, han var så fridfull.
Mannen klippte navelsträngen.
När han var född, kände jag en inre frid. Jag har tidigare skrivit om att jag kände en fruktansvärt oro hela graviditeten, när han föddes försvann den och ett inre lugn infann sig.
Jag förstår nu varför.
Mannen håll honom. Vis pussade han i massor. Efter en stund la vi honom i lilla bebissängen sidan om oss. Mannen vila och jag satt och klappa han på pannan, näsan, överläppen och hakan om vartannat.
Jag sa till han massa gånger att vi älskade honom i massor, att vi är stolta över honom.
Vid 9 tiden kom min mamma och Samuel in för att titta på honom. Vi kände det var jätteviktigt för Samuel eftersom han är så stor och han har längtat så länge efter detta.
Han var så förväntans full när han kom in där i rummet, han ögon lös av stolthet.
Så fick han titta, klappa, känna och pussa på sin Älskade lillebror.
Han vågade inte till er början men sen tittade vi på hans händer och fötter och sen klappade han honom en massa.
Det blev väldigt känslosamt när Samuel kom. Det var så fint men så oerhört sorgligt.
Samuel har frågat efter syskon länge så detta är oerhört smärtsamt för oss.
Samuel och mamma åkte hem och vi gjorde det samma efter ca 2 timmar. Utan vår bebis.
Jag kan inte med ord beskriva hur det känns att lämna sin bebis på BB hos personalen där. Han skulle ligga där i bebissängen i ett kallt kylskåp. Det gjorde han i 2 dygn. Bara för att om vi ville komma upp och se han igen.
Detta avböjde vi, det skulle inte hjälpa oss, Ville skulle ju inte börja att leva igen bara för att vi åkte in och klappa på honom.
Kändes så fruktansvärt att ta förväl av honom. Att lämna vår bebis och åka hem. Åka hem med en gul jävla mapp med foto på honom, fot och handavtryck och en bok -att förlora ett barn.
That´s it. Det var en jättebra förlossing, jag är jättenöjd men allt efterspel hade jag kunnat vara utan!
Detta är skrivet med forsande tårar så det kan vara en massa stavfel och osammanhängande.
Puss och Kram
Pernilla
3/6
Vaknade med känslan av: rulla ner och gå och lägg dig igen! Det vara inte bara jag utan det kändes att grabbarna kände likadant.
Grabbarna låga och drog sig i sängen och jag tittade på något om några som tagit studenten för 15 år sedan. Det är vad jag minns.
Mannen tog sig kraft och gjorde frukost, sen satt vi där till kl 12.20 och pratade om livet. Just nu är det kaos både till höger och vänster i våra liv. Inget som stressar, men vi vill bara ha vissa svar om framtiden.
Som vi konstaterade både en och två gånger: vi vill ju bara veta, för vi har lärt oss att vi kan bara påverka vissa delar utav det.
Efter vårt långa samtal tror jag att vi båda kände att vi fick lättat en liten sten från magpartiet. Sen lämnade vi det tunga vid frukostbordet hemma och fixa till oss och åkte till kyrkogården. Gjorde det vanliga där, förmedla vår kärlek till de vi saknar.
Tänk att där står jag och pratar till mitt barn, vid en jävla sten. Han ligger ju där i en vit liten urna, uppbränd, ner mald, ner grävd i jorden under en gräsplatt. Min Ville.
Så kom hon röreLisa in på något annat :)
Vi satte oss i bilen och bara körde, mot okänt mål. Var ska vi åka, ingen visste. Det sluta med en promenad i skogen, en titt ut på havet.
En cool fjäril, vi hitta
Vi är så trötta idag, vi vet inte varför. Livet tar just nu musten utav oss alla.
I morgon är det ny vecka med nya möjligheter, så får det bli.
Nu laddar jag för Big Brother final, heja Hanna J!
Puss och Kram
Pernilla
Grabbarna låga och drog sig i sängen och jag tittade på något om några som tagit studenten för 15 år sedan. Det är vad jag minns.
Mannen tog sig kraft och gjorde frukost, sen satt vi där till kl 12.20 och pratade om livet. Just nu är det kaos både till höger och vänster i våra liv. Inget som stressar, men vi vill bara ha vissa svar om framtiden.
Som vi konstaterade både en och två gånger: vi vill ju bara veta, för vi har lärt oss att vi kan bara påverka vissa delar utav det.
Efter vårt långa samtal tror jag att vi båda kände att vi fick lättat en liten sten från magpartiet. Sen lämnade vi det tunga vid frukostbordet hemma och fixa till oss och åkte till kyrkogården. Gjorde det vanliga där, förmedla vår kärlek till de vi saknar.
Tänk att där står jag och pratar till mitt barn, vid en jävla sten. Han ligger ju där i en vit liten urna, uppbränd, ner mald, ner grävd i jorden under en gräsplatt. Min Ville.
Så kom hon röreLisa in på något annat :)
Vi satte oss i bilen och bara körde, mot okänt mål. Var ska vi åka, ingen visste. Det sluta med en promenad i skogen, en titt ut på havet.
En cool fjäril, vi hitta
Vi är så trötta idag, vi vet inte varför. Livet tar just nu musten utav oss alla.
I morgon är det ny vecka med nya möjligheter, så får det bli.
Nu laddar jag för Big Brother final, heja Hanna J!
Puss och Kram
Pernilla
75%
75%, som småbarns förälder är det ganska vanligt att man just jobba 75%. En självklar uppoffring för ens lilla barn som man ska lämna där på dagis hos personal som man inte känner överhuvudtaget. Det känns förjävligt i början. Varför ska personalen få spendera hela dagen med mitt barn? Så fel men ändå rätt.
Idagens samhälle krävs det att båda föräldrarna jobbar för att familjens ekonomin ska gå ihop, så då blir det självklart att mamman också börjar jobba efter sin mammaledighet.
Så gjorde jag efter min mammaledighet, jobba 75%. Visst har vi suttit där och räknat, det ju faktiskt 1/4 som försvinner från lönen och när jag sen blir pensioner för jag lägre pension för att jag har varit hemma och tagit hand om mina barn. Jag har också fått 5 mindre semesterdagar per år, för jag behöver ju mindre semester när jag har barn. HAhaha, måste vara en man som kom på denna lagen!
Säg att jag tjänar 25 000:- på 100%, 25 000/4 = 6250:-, 6250 - skatt = ca 4000:-
Jag förlorar ca 4000:- i månaden för att jag jobbar 75%. 4000 spänn det är ganska mycket för familjekassan.
För 4000:- får man väldigt mycket mat, kläder, aktiviteter.
1/4
1/4
1/4
Det ska jag leva med.
1/4 som fattas mig.
1/4 som jag aldrig får tillbaka igen.
1/4 av mitt hjärta är borta.
1/4 av min lön kan jag leva utan, 1/4 utav familjen ska jag lära mig att leva utan.
Säg mig bara hur!
1/4.........
Puss och Kram
Pernilla
Idagens samhälle krävs det att båda föräldrarna jobbar för att familjens ekonomin ska gå ihop, så då blir det självklart att mamman också börjar jobba efter sin mammaledighet.
Så gjorde jag efter min mammaledighet, jobba 75%. Visst har vi suttit där och räknat, det ju faktiskt 1/4 som försvinner från lönen och när jag sen blir pensioner för jag lägre pension för att jag har varit hemma och tagit hand om mina barn. Jag har också fått 5 mindre semesterdagar per år, för jag behöver ju mindre semester när jag har barn. HAhaha, måste vara en man som kom på denna lagen!
Säg att jag tjänar 25 000:- på 100%, 25 000/4 = 6250:-, 6250 - skatt = ca 4000:-
Jag förlorar ca 4000:- i månaden för att jag jobbar 75%. 4000 spänn det är ganska mycket för familjekassan.
För 4000:- får man väldigt mycket mat, kläder, aktiviteter.
1/4
1/4
1/4
Det ska jag leva med.
1/4 som fattas mig.
1/4 som jag aldrig får tillbaka igen.
1/4 av mitt hjärta är borta.
1/4 av min lön kan jag leva utan, 1/4 utav familjen ska jag lära mig att leva utan.
Säg mig bara hur!
1/4.........
Puss och Kram
Pernilla
Jobb
Så var det gjort: Jag har jobbat för första gången på 4 månader. Jag gjorde det bra dessutom!
Kanske inte arbetsuppgifterna men jag bröt inte ihop utan jag var den där glada, käcka Pernilla som jag kan vara. Det var inte på låsats utan det var äkta.
Jag visar det Pernilla jag är just för dagen.
Jag är så nöjd med var jag har åstakommit idag, kommer ni ihåg när ni kunde skriva ert namn för första gånger själva?
Så känns det!
Dessutom kommer Familjen Toft hem idag och jag ska äntligen få prata med min Klippa, min fina vän från barnsben igen. Kankse inte idag med i helgen :) (Känn dig inte stressad nu, vi hörs det vet du)
Nu ska jag åka och hämta min älskade unge och puss en massa på honom
Samuel nyfödd!
För er som inte har sett Ville kan jag säga att såhär såg han ut, till och med långa naglar som Samuel har på bilden. Så otroligt lika. Den störrsta lyckan i all sorg, likheten!
Puss och Kram
Pernilla
Kanske inte arbetsuppgifterna men jag bröt inte ihop utan jag var den där glada, käcka Pernilla som jag kan vara. Det var inte på låsats utan det var äkta.
Jag visar det Pernilla jag är just för dagen.
Jag är så nöjd med var jag har åstakommit idag, kommer ni ihåg när ni kunde skriva ert namn för första gånger själva?
Så känns det!
Dessutom kommer Familjen Toft hem idag och jag ska äntligen få prata med min Klippa, min fina vän från barnsben igen. Kankse inte idag med i helgen :) (Känn dig inte stressad nu, vi hörs det vet du)
Nu ska jag åka och hämta min älskade unge och puss en massa på honom
Samuel nyfödd!
För er som inte har sett Ville kan jag säga att såhär såg han ut, till och med långa naglar som Samuel har på bilden. Så otroligt lika. Den störrsta lyckan i all sorg, likheten!
Puss och Kram
Pernilla
